Afrofobins historia i Sverige

Rasism mot människor av afrikansk härkomst har länge funnits i Sverige. Liksom i andra europeiska länder finns det en flera hundra år lång tradition i Sverige av att utmåla afrikaner och människor av afrikansk härkomst som underlägsna svenskar och andra vita européer. Detta synsätt har uttryckts i svenska vetenskapliga framställningar, läroböcker, barnböcker, romaner, dikter, konstverk, reseskildringar, uppslagsverk, nyhetsrapporteringar etc. I likhet med till exempel antisemitism och islamofobi, bör afrofobi ses som del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Sverige är knuten till europeisk kolonialism

Framväxten av afrofobi i Sverige är knuten till europeisk kolonialism och den politik och det synsätt som präglade den. Från sent 1400-tal började europeiska stater att tävla om att erövra och kolonisera utomeuropeiska landområden och folk. Huvudmotivet var att utnyttja naturresurser, mark och arbetskraft för egen vinning.

Den transatlantiska slavhandeln

Den transatlantiska slavhandeln pågick från sent 1400-tal till 1800-talet. Uppskattningar av antalet människor som föll offer för slaveriet under denna tid varierar. Enligt beräkningar enbart baserade på antalet registrerade afrikaner på skepp från Afrika, rör det sig om ca 12 miljoner. Enligt uppskattningar som medräknar antalet människor som tros ha dött på väg till kusten, i forten, på skeppen eller som fötts förslavade, rör det sig om uppemot flera tiotals miljoner.

Levnadsomständigheterna på plantagerna i Karibien, Syd-, Mellan- och Nordamerika var brutala. Människor behandlades som boskap och drevs till att arbeta genom utstuderade tortyrmetoder som bestraffningar. Omsättningen av slavar var ofta också hög. Bara till Jamaica importerades sammanlagt 1,2 miljoner afrikaner. Vid slaveriets upphörande fanns det 300 000 överlevande. I Afrika ledde slavhandeln till utarmning, krig och annan destabilisering av i synnerhet västafrikanska samhällen. Ett annat exempel på hur ödesdiger europeisk kolonialism var för afrikaner, är den belgiske kungen Leopolds skräckvälde i Kongo från 1885 till 1908. Ca 10 miljoner människor, kanske så mycket som 50% av landets befolkning, tros ha mist livet för utvinningen av gummi, elfenben och mineraler.

Ett sådant kolonialt förhållande både möjliggjordes och skapades av en världsordning av europeisk överordning och ickeeuropeisk – inte minst afrikansk – underordning. Detta avspeglades exempelvis i sociala och politiska förhållanden där ickeeuropéer saknade européers status, befogenheter och rättigheter. I nationella lagar och förordningar kategoriserades till exempel förslavade afrikaner som privat egendom och boskap. Inom den globala ekonomin kontrollerades och utnyttjades naturresurserna i kolonierna av européer för deras egen och inte de koloniserades vinning. Kulturellt avspeglades det i föreställningar om utomeuropéer i allmänhet och afrikaner i synnerhet, som underlägsna, ociviliserade, djuriska, omänskliga, barnsliga och löjeväckande.

Sådana föreställningar växte fram med tiden, men blev särskilt utpräglade under den så kallade Upplysningstiden under 1700-talet. I Europa och även i Sverige utvecklades ett synsätt enligt vilken europeisk civilisation sågs som kulmen av historisk och kulturell utveckling. Vita européer ansågs vara själva definitionen av mänsklighet och ickevita utomeuropéer i allmänhet och afrikaner i synnerhet, som mindre utvecklade och mänskliga. Vid den här tiden kom även mänskligheten att rangordnas i så kallade ”raser” med olika inneboende egenskaper, grader av mänsklighet och intellektuella och kulturella förmågor. I synnerhet afrikaner kom under den här tiden att ses som av naturen ”primitiva” och i avsaknad av mänsklighet, civilisation, utveckling eller ens någon egentlig historia.

Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln

Sverige var också en del av och bidrog till denna koloniala världsordning. Sverige tog del i den transatlantiska slavhandeln med handelsfort och slavskepp längs Afrikas västkust. Sverige bidrog till att introducera slaveriet på 1600-talet till vad som idag är Delaware i USA. Och Sverige ägde från 1784 till 1878 den karibiska ön S:t Barthélemy, som blev en betydande frihandelshamn för bland annat slavskepp. Svenskt järn kom också att bli en betydande del av järnet som användes i den transatlantiska slavhandeln och Sverige kom överhuvudtaget att gynnas av det maktförhållande, den ekonomi och den handel som etablerades mellan Europa och dess kolonier. Kulturellt präglades Sverige av kolonialismens världsordning och synen på vita européer som av naturen överlägsna. Den svenske biologen Carl von Linné var en föregångare i skapandet av ett system för att kategorisera naturen, men även en föregångare som rasbiolog. Det var Linné som först rangordnade mänskligheten i vita, gula, röda och svarta rastyper med inneboende psykologiska egenskaper.

Det är denna koloniala världsordning, dess historia och på många sätt fortsättning in i vår samtid som mer än något annat kommit att prägla afrofobin i Sverige.

Texten är skriven av Michael McEachrane i mars 2016, gästforskare vid Institute of Advanced Studies, University College London, England, lektor i postkoloniala studier vid Universität Bremen, Tyskland.

Här finns källhänvisningar.