Den nazistiska rasideologin


Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela tillvaron gick ut på en ständig kamp mellan den egna rasen och andra raser. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron enligt den nazistiska rasideologin. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

Den nazistiska propagandan lyfte fram ”ariern” som ett rasmässigt ideal. Det i motsats till den negativa beskrivningen av juden, som representerade det osunda och det onormala. Judarna framställdes som fiender till den tyska staten och det tyska folket. I den nazistiska propagandan ingick att allt osunt måste bort ur den tyska folkgemenskapen. Steg för steg skildes därför judarna från övriga tyskar. Till slut skildes de från sin mänskliga identitet, avhumaniserades och förintades.

Nazisterna betonade också vikten av utökat ”livsrum” (lebensraum). För att säkerställa det tyska folkets tillväxt och fortlevnad skulle Tyskland ta kontroll över stora områden österut. Det på grund av att befolkningen utgjordes av slaver och de ansågs också vara en lägre stående ras.


Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.