Till innehåll

Ta del av vittnesmål från Förintelsen

Här berättar sex överlevande från Förintelsen om några av sina minnen. Läs, titta på bilder och lyssna på deras berättelser i korta ljudklipp.

Jag var bara femton år gammal men ganska lång, inte alla femtonåringar fick leva.

Ur vittnesmål av Livia Fränkel

Sex miljoner judar utplånades under Förintelsen. Bakom varje siffra finns en människa och ett livsöde. Förutom alla de som mördades finns de som överlevde och bär på smärtsamma och traumatiska minnen om sina upplevelser.

Dina Rajs

Dina Rajs, Stockholm, 2008. Foto: Johanna Hanno

Jag fick en halskedja med ett kors. Nu var jag inte längre Dina utan Maria med smeknamnet Marika. Vi levde gömda.

I april 1941 kom kriget till Jugoslavien. Då var Dina knappt tre år gammal. Dinas pappa Misha fördes till Tyskland som krigsfånge. Det blev allt svårare för judar i hennes födelsestad Ruma i Vojvodina, i dag en del av norra Serbien. Dinas mamma Lea beslutade därför att de skulle ta sig till Ungern. Det kändes tryggare där.

I tre år levde Dina och Lea gömda i Budapest med falska identitetshandlingar. Dina fick ett nytt namn, Maria. Runt halsen bar hon alltid en kedja med ett kors. De levde i ständig rädsla för att bli upptäckta.

Dina Rajs med sin mamma.

Under hösten 1944 inleddes den process som skulle leda till massmördandet av Budapests judar. Vid flera tillfällen pressades den då sexåriga Dina och hennes mamma av ungerska nazister att erkänna att de var judinnor, vilket skulle ha lett till en säker död.

Efter kriget återvände Dina och hennes mamma till Jugoslavien och återförenades där med pappa Misha som hade överlevt fyra års fångenskap i Tyskland.

Dina utbildade sig till arkitekt, något hon fortfarande arbetar med. 1968 lämnade hon tillsammans med sin man Jovan och deras två döttrar Jugoslavien för Sverige. I dag bor de i Stockholm.

Både Dina och Jovan berättar om sin barndom under Förintelsen i skolor. Dina har även skrivit en bok om sina upplevelser som liten flicka under kriget. Boken kom ut augusti 2009 och heter "En reva hade nätet - och där slank jag ut".

Lyssna: Presentation av Dina Rajs

Lyssna: Dina berättar om razzia i Novi Sad

Lyssna: Dina berättar om hur hon som sexåring levde gömd i Budapest med falska identitetshandlingar

Gabryela Bromberg

Garbyela Bromberg, Stockholm, 2008. Fotograf: Johanna Hanno.

Gabryela Bromberg var ett år gammal när Tyskland invaderade Polen. Under krigets första år bodde hon med sina föräldrar, Rachela och Michal Bromberg, i ghettona i städerna Lublin och Zamosc.

Sensommaren 1942 rensades de som inte var arbetsföra – barn, gamla och sjuka – ut från ghettot i Zamosc. Gabryela var en av dessa. Från ghettot gick hon till fots i en flera dagar lång marsch mot ett förintelseläger, troligen Majdanek.

Några dagar in på marschen flydde hon tillsammans med sin kusin Oleg. Hennes far hade gjort upp med en polsk kvinna som skulle gömma barnen fram till krigsslutet. Oleg överlevde inte flyktförsöket, men Gabryela hittades av kvinnan, som tog hand om henne och gömde henne i ett skjul i över två år.

Varken Gabryelas mor eller far överlevde kriget, men efter krigsslutet kunde hon återförenas med sin morbror Adam. Han hade tagit sig till dåvarande Sovjetunionen och som återvände till Polen som soldat i Röda armén. Så vitt hon vet överlevde inga andra av hennes släktingar.

Gabryela bodde sedan i Warszawa tillsammans med Adam och hans familj. Vid oroligheterna och de öppna fientligheterna mot judar i slutet av sextiotalet tog sig Adam tillsammans med sin hustru Anna och sina döttrar Dorotea och Maja till Sverige och till Uppsala. Några år senare följde Gabryela och hennes dotter Anna efter.

I Sverige utbildade sig Gabryela till bibliotekarie. Hon arbetade på Uppsala universitetsbibliotek fram till sin pension. Idag är hon bland annat aktiv i Föreningen Förintelsens överlevande och är ute och berättar om sina upplevelser under kriget. Hon har en dotter och två barnbarn.

Texten är senast uppdaterad 2013-05-20

Lyssna: Gabryela Bromberg om hur hon och hennes kusin Oleg flydde från en marsch från ghettot i Zamosc till ett förintelseläger

Lyssna: Efter flykten var Gabryela gömd i mer än två år i ett skjul hos en polsk familj.

Jakob Ringart

Jakob Ringart, Stockholm, 2008. Fotograf: Johanna Hanno.

Jakob Ringart föddes i Lodz i Polen den 4 januari 1925. Han hade två äldre bröder. Hans far var bankkamrer och hans mor hemmafru.

Jakob var 14 år gammal när kriget bröt ut. Efter den tyska ockupationen av Polen dömdes han i november 1939 till en månads fängelse för att ha uppehållit sig på stadens huvudgata. Denna fick inte beträdas av judar.

Familjen Ringart vid en fredagsmåltid 1933 i deras hem i Lodz i Polen. Från vänster sitter Jakobs bror Boleslaw, 11 år, hans far Isaj, Jakob själv, 8 år, hans bror Aron, 16 år och hans mor Sara. Hela familjen, med undantag av Jakob och Boleslaw, mördades under Förintelsen. Foto: privat

I mars 1940 förflyttades Jakob och hans föräldrar till Lodz ghetto. Jakob fick arbete som låssmed och mekaniker. Han och hans familj levde i ghettot till det stängdes sommaren 1944. De transporteras då till Auschwitz-Birkenau där han skiljdes från sina föräldrar. Han återsåg dem aldrig.

Jakob bedömdes vara arbetsduglig och skickades vidare till en lastbilsfabrik i staden Braunschweig. Där arbetade han fram till mars 1945. Efter att ha transporterats runt med godsvagn i ett sammanbrutet Tyskland befriades han den 2 maj 1945 av den amerikanska armén.

I uppsamlingslägret diagnostiserades han med dubbelsidig tuberkulos av en avdelning av svenska Röda Korset. Han erbjöds sjukhusvård i Sverige. Han anlände med båt till Trelleborg den 20 juli. Efter en tvåårig sanatorievistelse var han så återställd att han kunde utbilda sig till ingenjör. Han arbetade därefter inom olika svenska elektronikföretag, de sista trettio åren innan sin pensionering på svenska Philips.

Jakob fick fyra barn och åtta barnbarn. I juni 2014 gick Jakob bort 89 år gammal. Han var hedersordförande i Föreningens Förintelsens Överlevande och under flera år var han aktiv ute i skolor där han berättade om sina upplevelser under andra världskriget.

Lyssna: Jakob Ringart berättar om livet i ghettot i Lodz i Polen. Där levde han som tonåring med sin familj mellan 1940 och 1944

Lyssna: Jakob Ringart berättar om den ständiga hungern i ghettot

Lyssna: Den 26 juli 1944 anlände Jakob och hans familj till Auschwitz. Jakob var då 19 år

Lyssna: Jakob Ringart berättar om vad som mötte honom efter sin ankomst till Auschwitz

Lyssna: En morgon i Auschwitz som etsat sig fast i Jakobs minne

Jovan Rajs

Porträtt på äldre man.

Jovan Rajs 2008. Foto: Johanna Hanno

Jag hade bara en enda tröja, en polotröja. Lössen la ägg i vecken och gömde sig mellan maskorna i tyget. Det kliade nonstop.

Jovan Rajs föddes 1933 i Jugoslavien. Han var yngsta barnet i en familj där mamma var hemmafru och pappa bokhandlare. När kriget nådde Jugoslavien i april 1941 var Jovan knappt åtta år gammal och hans äldre bror Djurica elva. Alla i hans närmaste familj mördades 1941-1942.

Jovan klarade sig undan den övriga familjens öde genom att leva gömd, först hos sin moster i Belgrad och sedan i Ungern hos andra släktingar. Den 19 mars 1944 marscherade tyska trupper in i Ungern. Jovan fördes först till ett getto i Szeged och därifrån med godståg till tvångsarbete i Österrike. Från december 1944 till april 1945 vistades han i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hans sista anhalt före befrielsen var Theresienstadt nära Prag, nuvarande Tjeckien. Där befriades han av ryssarna den 8 maj 1945.

Familjen Rajs, från vänster: mamma Enic med Jovan i knät, storebror Djurica och pappa Hugo, Petrovgrad, 1933. Jovan var den ende som överlevde. Foto: privat.

Efter kriget återvände Jovan till sina hemtrakter i nuvarande Serbien och bodde med sin moster och hennes familj. Han utbildade sig till läkare och gifte sig 1958 med Dina Vajs. De fick två döttrar och flyttade 1968 till Sverige där Jovan under sin karriär blev professor i rättsmedicin vid Karolinska institutet i Stockholm.

2001 utkom boken ”Ombud för de tystade” Norstedts Förlag. Boken tillkom i samarbete med Kristina Hjertén och skildrar Jovans liv och upplevelser.

Lyssna: Presentation av Jovan Rajs

Lyssna: I april 1945 är Jovan och många andra fångar på ett tåg. De är mänskliga sköldar som ska skydda tåget från att bombas

Lyssna: 12 år gammal befriades Jovan från koncentrationslägret Theresienstadt. Han berättar här sitt minne från krigsslutet

Livia Fränkel

Porträtt på äldre kvinna i glasögon.

Livia Fränkel, Stockholm, 2008. Fotograf: Johanna Hanno.

Jag var bara femton år gammal men ganska lång, inte alla femtonåringar fick leva.

Livia Szmuk föddes i december 1927 i staden Sighet i Transsylvanien. I dag ligger området i Rumänien, men tidigare tillhörde det Ungern. Hon var yngsta barnet av två i en varm och kärleksfull familj.

Den 14 maj 1944 deporterades Livia och hennes familj i godsvagnar från Sighet. När tågen med ungerska judar började rulla var familjen med på ett av de första. Efter tre dagar hamnade Livia i Auschwitz-Birkenau och där skildes hon och hennes äldre syster Hédi från sina föräldrar. Föräldrarna mördades natten mellan den 17 och 18 maj 1944 i en av gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau.

Badutflykt en vacker sommarsöndag. Héidi och Livia nr 2 och 3 från höger, andra raden, Sighet, 1937. Sex personer på bilden överlevde Förintelsen. Foto: privat

Systrarna skickades efter sex veckor från Birkenau till ett arbetsläger i Hamburg. Där slavarbetade de i tio månader innan arbetslägret stängdes i slutet av mars 1945 då de allierade snabbt närmade sig Hamburg. Då fördes systrarna till Bergen-Belsen i godsvagnar. Där befriades de av engelska soldater den 15 april.

I början av juli samma år kom Livia tillsammans med sin syster till Sverige med båt. Där inkvarterades de i Linnéskolan i Malmö för att återfå hälsan efter sina upplevelser. Senare flyttade Livia till Stockholm och ansökte om tillstånd att bosätta sig i Sverige. Hon började studera, tog en handelsexamen och gifte sig 1947, 19 år gammal med Hans Fränkel. Hon bor kvar i Stockholm och har tre barn och sex barnbarn.

Livias syster, Hédi Fried, har gett ut flera böcker om hennes och Livias upplevelser under Förintelsen. Boken ”Skärvor av ett liv” utgavs 2002. 

Lyssna: Presentation av Livia Fränkel

Lyssna: Lyssna: Livia berättar om hur familjen en vacker försommarmorgon i maj 1944 tvingades lämna sin stad

Lyssna: Efter tre dagars tågresa våren 1944 stannade tåget med ett ryck. Livia berättar om ankomsten till Auschwitz-Birkenau

Lyssna: Sent på kvällen 17 maj 1944 skiljdes systrarna Livia och Héidi från resten av familjen på tågplattformen i Auschwitz.

Livia Fränkel och Amanda Glans berättar tillsammans Livias historia

Mordechai Baran

Porträtt på äldre, leende vithårig man.

Mordechai Baran, Stockholm, 2008. Foto: Johanna Hanno.

"Man fick vara som en häst. Det var bara att lyfta och lasta, lyfta och lasta, dagarna i ända."

Mordechai ”Max” Baran föddes 1921 i den polska staden, Boleslawiec, nära den tyska gränsen. Hans familj med fem syskon, fyra bröder och en syster, bodde i ett litet hus med egen trädgård.

Ett svartvitt foto föreställande fyra yngre personer.

Fyra av syskonen Baran, från vänster: Golda, Mordechai, Lemel-Mayer och Israel, Wienuzów, oktober 1939. Foto: privat

När andra världskriget utbröt den 1 september 1939 var Mordechai sjutton år gammal. De tyska soldaterna avancerade snabbt in i Polen och förföljelser av judar började. Mordechai togs tillfånga och skickades till Tyskland som tvångsarbetare. Det var början på fem och ett halvt år av slavarbete och koncentrationslägervistelse i Tyskland, Österrike och Polen, bland annat i Auschwitz-Birkenau.

Den åttonde maj 1945 befriades Mordechai från koncentrationslägret Theresienstadt, i nuvarande Tjeckien. När han återvände till sin hemstad fick han veta att ingen annan i hans närmaste familj överlevt. Han gifte sig med Sara Tropp och den 14 maj 1946 föddes deras dotter Tola. Den lilla familjen beslutade sig av politiska skäl för att lämna Polen. Att de valde att resa till Sverige berodde på att Mordechai hade släkt där.

Mordechai Baran, Wieruzów, 1945. Foto: Privat.

Snart efter sin ankomst till Stockholm började han att arbeta som skräddare. Senare öppnade Mordechai kemtvätt, något han skulle komma att arbeta med resten av livet, bland annat på Sheraton hotell i Stockholm.

Mordechai Baran har aldrig tidigare offentligt berättat om sina upplevelser från Förintelsen men gör det nu eftersom han är en av de få i dag levande i Sverige som bär på dessa minnen.

Lyssna: Mordechai Baran, eller Max som han kallas, berättar om livet före kriget

Lyssna: Mordechai berättar om hur det var att komma till Mauthausen. Om hur han blev besiktigad och fick arbeta hårt utan att få mat

Lyssna: Mordechai berättar om dödsmarschen som började när de allierade närmade sig.

Sara, Mordechai och Tola Baran, Stockholm, 1956. Foto: privat

Relaterat

    Se filmade vittnesmål i Forum Play

    Här hittar du vittnesmål från personer som berättar om sina erfarenheter från Förintelsen.

      Samlingar av vittnesmål

      På de här sidorna om vittnesmål från Förintelsen har vi samlat länkar till pedagogiskt material, information om organisationer som arbetar med frågan samt information om i vilka samlingar du kan hitta vittnesmål.

        För skolan: Vittnesmål med klassrumsövningar

        Ett undervisningsmaterial med korta klipp ur vittnesmål av överlevande från Förintelsen och arbetsläger i Sovjet och Kina. För årskurs 7-9 och gymnasiet.