Totalitarismteorin

Både det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen har kallats totalitära stater. Begreppet ”totalitär” ska först ha använts av kritiker av Mussolinis fascistiska regim i Italien men togs sedan upp av Mussolini själv, som därmed avsåg att det fascistiska Italien skulle vara en homogen stat utan oppo­si­tionella grupper eller intressegrupperingar. Staten skulle omsluta hela medborgarens liv.

Begreppet användes ändå främst av dem som kritiserade Mussolinis Italien och Hit­lers Tyskland. Det var vanligt att man jämförde dem med Stalins Sovjetunionen. Ef­ter andra världs­kriget systematiserades jämförelsen till en teori om det totalitära samhället. Man skilde mellan auktoritära diktaturer och totalitära. I en auktoritär stat nöjer sig de styran­de med att kontrolle­ra den politiska makten. Andra samhällssfärer som ekonomi, kultur och dylikt kan däremot ges en viss frihet. Den totalitära regimen, å andra sidan, eftersträvar kontroll över alla områden av samhället och alla aspekter av individernas liv. Den totalitära statsformens fram­växt koppla­des till att den politiska sfären i det moderna samhället hade utvidgats till att om­fatta hela fol­ket i stället för som tidigare bara en liten elit. Den som vill utöva diktatorisk makt måste där­för mobilisera folket för sin sak, så att inte andra kan göra det. Om denna mo­bilisering inte sker frivilligt, får den ske genom tvång.

Den klassiska totalitarismteorin utformades på 1950-talet av bland andra Hannah Arendt och Carl J. Friedrich. Kärnpunkten i totalitarismen var strävan att kontrollera alla medborgarnas före­ställningar och aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och förvandlas till lydiga kug­gar i det stora samhällsmaskineriet. Terror var ett medel för att uppnå detta och en inte­grerad del av en totalitär regim. Andra medel var en hårt styrd utbildning, propa­ganda, statlig kon­troll över ekonomin och en organisering av människor efter militärt mön­ster. Given var också en allom­fattande, utopiskt orienterad ideologi – nazism, fascism el­ler kommunism – som, i de nazisti­ska och kommunistiska fallen, åbe­ropar för­ment objektiva historiska lagar som grund för maktens legitimi­tet.

Sovjetunionen var efter nazismens och fascismens fall den kvarvarande totalitära staten, där enligt totalitarismteorin människor förvägrades möjligheter att bilda sina egna uppfatt­ningar eller leva sina liv som de själva önskade. Terror, indoktrinering och byråkratisk kon­troll höll dem i ett viljelöst slaveri. Totalitarismteorin hade sin blomstring under den kalla­ste delen av kalla kriget och passade väl in i den ideologiska gränsdragningen mellan öst och väst, eftersom den betonade skillnaderna mellan totalitära och demo­kratiska samhäl­len. Den är dock fortfarande företrädd bland forskare. Bland historiker som utgår från detta perspektiv kan nämnas Robert Conquest och Merle Fainsod.

(Text ur Faktaskriften: Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer)

Läs också: