Kapitel 3: Rasbiologin i Sverige

År 1909 bildas Svenska sällskapet för rashygien, som bedriver ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen. Bakom opinionsbildningen står ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som vill åstadkomma främst två saker: grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg och införa steriliseringslagar i Sverige. Det lyckas man också göra, institutet 1922 och den första lagen 1934.

Efter några inledande energiska år går luften ur Statens institut för rasbiologi. Och i takt med nazismens genomslag i Tyskland förlorar också rasbiologin i anseende som vetenskap i Sverige. Steriliseringslagarna fortsätter dock att gälla. Två av de viktigaste namnen bakom denna utveckling var riksdagsmannen och läkaren Alfred Petrén, som lade de viktigaste motionerna i riksdagen – och Nils von Hofsten, biolog och länge Socialstyrelsens expert i steriliseringsfrågor.

Rasbiologiska institutets verksamhet
När Rasbiologiska institutet (eg. Statens institut för rasbiologi) bildades var det ett resultat av lobbyarbete från Svenska sällskapet för rashygien, där det ingick såväl forskare som politiker. Men institutet blev aldrig stort. Trots storstilade planer på att inventera hela den svenska befolkningen resulterade arbetet mest i utgivningen av en del böcker, främst Herman Lundborgs egna omfattande undersökningar av samer, som han såg som en ”degenererad ras”.

Viktigast var institutet kanske som remissinstans för steriliseringslagen 1934. Lundborg hade också hela tiden kontakt med tyska rasbiologer. Men i och med nazismens framväxt i Tyskland blev också rasbiologin alltmer komprometterad, och när Lundborg gick i pension 1935 tillsatte regeringen mot styrelsens önskan Gunnar Dahlberg som ny chef. Dahlberg var en modern vetenskapsman som gjorde rent hus med rastänkandet och var chef fram till dess att institutet gick upp i institutionen för medicinsk genetik 1956.

Fördjupningstexterna är skrivna av författaren och journalisten Ola Larsmo 2010.

Läs också: