Judeförföljelserna under 1930-talet

1933–1939

Efter att Adolf Hitler hade kommit till makten den 30 januari 1933, började judarna i Tyskland att utsättas för en snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser. Under 1930-talets gång segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen. Anti-judiska lagar och restriktioner infördes. De anti-judiska lagarna tog ifrån den judiska befolkningen dess medborgerliga rättigheter. Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner. Efter annekteringen av Österrike och delar av Tjeckoslovakien 1938–1939 började judarna också i dessa länder att förföljas av den nazityska regimen.

En väsentlig del av den anti-judiska politiken i Nazityskland under 1930-talet var den så kallade ”ariseringen”. Den innebar att judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet. Judiska företag beslagtogs och drevs vidare av "ickejudar". Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.

Under 1930-talet syftade den nazistiska politiken i första hand till att skapa ett judefritt Tyskland. Genom att omöjliggöra för judarna att leva i Tyskland skulle de tvingas att emigrera eller fly till andra länder. Det var emellertid svårt för de tyska judarna att hitta andra tillflyktsorter eftersom det fanns få länder som ville ta emot dem. När den judiska flyktingströmmen ökade 1938–1939 stängde de europeiska länderna och USA i stort sett sina gränser för judiska personer.


Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.