Anfal: Folkmordet på kurder i Irak 1988

Mellan februari och september 1988 mördades minst 50 000, kanske upp emot 100 000 eller ännu fler, kurder av Saddam Husseins regim i Irak. Offren bodde alla i byar och mindre städer i norra Irak. Den mest välkända platsen som utplånades var staden Halabja, där cirka 5000 människor dog. Det var nästan alla som befann sig i centrala staden då den attackerades med en blandning av senapsgas och saringas.

Folkmordet gick under namnet Anfal, och utfördes i åtta militärt planerade steg. Anfal betyder ungefär ”förstörelse” eller ”plundring” på arabiska och Anfal-kampanjen innebar att militären metodiskt förstörde alla kurdiska byar som låg i ett område i norra Irak som utnämnts till ”förbjudet område” av Saddam Hussein. Totalt jämnades runt 2000 byar med marken. Människorna som inte hade lytt order att försvinna från det ”förbjudna området” tvångsförflyttades, sattes i läger som liknade andra världskrigets koncentrationsläger, sköts eller mördades med kemiska vapen, som nervgas.

David Gaunt är professor i historia vid Södertörns högskola och har studerat Anfal-kampanjen. Han menar att en del av skulden ligger på de andra länder som visste vad hände men inte reagerade.

- Under hela kriget mellan Iran och Irak fanns satelliter uppe som bevaka områdena kring gränsen. På bilderna från dessa satelliter syntes ju att byarna försvann. Men USA förnekade att det var Irak som hade gjort detta, de skyllde på Iran och menade att det var de som släppt ut gasen.

USA var inte ensamma om att inte reagera. I augusti 1988, när Anfal nästan var över, röstade FN:s kommitté för mänskliga rättigheter nej till att fördöma Irak för brott mot de mänskliga rättigheterna. De skandinaviska länderna, Australien, Kanada och Europaparlamentet fördömde dock Irak.

Anfal-kampanjen var inte det första övergreppet som drabbade kurderna, men det har kommit att bli det mest välkända, kanske på grund av att kampanjen var så grundligt planerad och genomförd och därför drabbade väldigt många människor. Anfal riktade sig framförallt mot Kurdistans patriotiska union, PUK, och dess ledare Jalal Talabani, som nu är president i Irak. Under Iran-Irak-kriget fanns kontakter mellan kurdiska gerillan och iranska armén. Dessa förbindelser ville Saddam Hussein omöjliggöra och han utsåg därför sin kusin Ali Hassan al-Majid till ställföreträdande president i norra Irak, med ansvar för Anfal-kampanjen. Senare fick al-Majid öknamnet ”kemiske Ali”. Eftersom syftet var att krossa gerillan gjordes ofta skillnad på könen och männen mördades, medan kvinnor, barn och äldre män placerades i läger. När kriget mellan Iran och Irak tog slut avslutades också Anfal. Syftet var uppfyllt: gerillan hade knäckts och människor hade dödats eller försvunnit från byarna och 90 procent av de kurdiska byarna i området hade förstörts. Den kurdiska gerillan och de kurdiska kontakterna med Iran använde Saddam Hussein som en ursäkt för att genomföra Anfal-kampanjen, en i raden av övergrepp mot kurder i Irak.

Dokumenterat folkmord

Det finns mycket information om hur Anfal gick till. Anledningen är att Saddam Husseins administration var mycket byråkratisk. Bland annat hade regimen före Anfal genomfört en registrering av människor baserad på deras etniska tillhörighet. Vilka som var kurder fanns tydligt dokumenterat och kunde användas under folkmordet. Efter Kuwait-kriget hittades noggranna anteckningar om varje beslut under Anfal. Dessa dokument visade att det kurderna utsatts för hade haft en mycket större omfattning än vad man tidigare trott. Dokumenten visade också tydligt att det var fråga om ett folkmord, eftersom kampanjen uteslutande riktat sig mot kurdiska byar och kurder. Bland annat hittades en order, undertecknad av al-Majid, om att alla som befann sig i byarna i en del av det förbjudna området skulle tillfångatas och förhöras och att alla män mellan 15 och 70 sedan skulle avrättas.

Artikeln är faktagranskad av David Gaunt, professor i historia vid Södertörns högskola.