2004: Gennaro Verolino

När Gennaro Verolino var en ung präst, under andra världskriget, skickades han till Budapest som katolska kyrkans diplomatiska sändebud. I en intervju, som gjordes några dagar innan han dog 2005, berättade han om nazisternas förföljelser av judarna i Ungern.

När sovjetiska Röda armén intog Budapest i januari 1945 fanns fortfarande 120 000 överlevande judar kvar. Det var den största enskilda gruppen som hade överlevt nazisternas förföljelser under andra världskriget. En ung katolsk präst spelade en väsentlig roll för att detta skulle vara möjligt.

Gennaro Verolino arbetade uppfinningsrikt och hjältemodigt för att rädda judar under den tyska ockupationen av Ungern 1944 genom att utfärda skyddsbrev som räddade livet på många människor.

Monsignore Gennaro Verolino dog 99 år gammal 2005. Han var en av de sista i gruppen av diplomater kring den svenska beskickningen i Budapest som kunde berätta om händelserna 1944.

– I mars 1944 ockuperade tyskarna Budapest och började tillämpa de hemska lagarna mot judarna. De skickade dem till Tyskland och sa att de skulle arbeta, men det var inte sant. Det var en förevändning. De skickade också gamla människor som var över 80 år gamla, och små barn. Vilket arbete skulle de kunna utföra? Så gjorde de.

Antalet ungerska judar transporterades till nazisternas dödsläger i Auschwitz-Birkenau mellan den 14 maj och 8 juli 1944 uppgick till 437 402. 90 procent av dem gasades ihjäl omedelbart efter ankomsten. Den 9 juli 1944 fanns 230 000 judar kvar i Budapest. Trots Tysklands motgångar under slutet av kriget, så planerade nazisterna att deportera även dem före årsskiftet.

I oktober började ockupationsmakten samla den resterande judiska befolkningen för deportation till gränsen mot Österrike för att gräva skyttegravar och bygga försvarsmurar mot den avancerande Röda armén. Transporterna skedde till fots. Hundratals dog av utmattning och svält under dessa dödsmarscher.

Diplomater från de neutrala länderna i Budapest hade kommit överens om att hjälpas åt för att göra allt som kunde stoppa, eller åtminstone lägga hinder i vägen, för förföljelsen. Denna överenskommelse gjordes av ländernas högre företrädare, men arbetet på fältet utfördes mestadels av tjänstemännen sådana som Per Anger och Gennaro Verolino. De lyckades tack vare mod och stor uppfinningsrikedom att rädda många människor från en säker död i koncentrationslägren.

Gennaro Verolino och hans medarbetare utfärdade skyddsbrev som räddade livet på många människor.

– Det gjordes inget annat än att skriva ut dessa skyddsbrev. Varje brev skrevs ut på skrivmaskin. Det var många, säkert 25 000 stycken.

De här breven, fungerade som ett slags pass från påven, och kunde skydda de förföljda.

– Många av de deporterade kunde räddas och komma tillbaka till Budapest tack vare passen. Jag minns att vi sände iväg lastbilar för att hämta dem vid gränsen.

Modet som de neutrala ländernas diplomater visade under de sista månaderna av tysk ockupation är anmärkningsvärt. I oktober och november lyckades Verolino och hans kolleger hitta kloster som kunde gömma de förföljda och hus, som under påvens beskydd, blev en säker tillflykt. När nazisterna försökte ta sig in i dessa hus lyckades Verolino och hans medarbetare hålla dem undan.

Påven och katolska kyrkan har kritiserats för att de inte gjorde tillräckligt för att rädda människor undan koncentrationslägren under andra världskriget. Men enligt Gennaro Verolino var det inte sant.

– Vi hade från början instruktioner om att vi skulle försöka hjälpa och rädda dessa människor, och det gjorde vi. Självklart fanns det perioder av värre förföljelse, och då ingrep vi mera, och under lugnare perioder gjorde vi mindre.

Anledningen till att mycket av deras insatser inte blivit kända beror på att de arbetade som diplomater.

– En diplomat ska rapportera till nationen eller staten, som skickar ut en, och inte till journalister.