Romer under Förintelsen

Romerna före kriget – en förföljd minoritet

Romer är en av de största minoriteterna i Europa, men har inget eget land. Romer har levt i Europa i över tusen år. Ursprungligen kommer de från Indien och talar ett språk som är besläktat med andra indiska språk och som på svenska brukar kallas romani, romska, romanes eller romani chib. Historiskt har romani-talande ofta benämnts ”zigenare” av majoritetsbefolkningen. I tyskspråkiga länder används begreppet ”sinti och roma” på samma sätt som vi i Sverige i dag använder ordet romer för att täcka in flera olika så kallade resandefolk med likartad kultur och historia. Stereotyperna om och fördomarna mot romer har varit många och romer har genom historien utsatts för diskriminering, förföljelse och mord.

Diskriminering och förföljelse

I de flesta europeiska länder kännetecknades tiden mellan första och andra världskriget av ekonomisk kris och växande spänningar, vilket ledde till ökad diskriminering av romer – som redan var en utsatt grupp. Romer registrerades på särskilda listor och var tvungna att bära särskilda identitetshandlingar. I vissa länder införde man ”zigenarlagar” som reglerade och begränsade romernas dagliga liv och traditionella försörjningssätt.

Romerna efter nazisternas maktövertagande

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933, förvärrades situationen för romerna. Romer kategoriserades som ”främmande raselement” och definierades därmed som ett hot mot nazisternas vision om ett enhetligt ”ariskt”, ”rent” och ”sunt” tyskt folk. De nya raslagarna från 1935, de så kallade Nürnberglagarna, drabbade även romer. Under Nürnberglagarna, som bland annat vilade på rasbiologiska idéer och till att börja med var en antisemitisk förordning, inleddes stora förändringar av samhället och livet för judar och andra som påstods vara av andra ”raser” än den tyska majoriteten. Dessa rasistiska lagar kom snart att även gälla romer. Romer förbjöds bland annat att gifta sig med så kallade ariska tyskar och fråntogs sina medborgerliga rättigheter. Även andra lagar som specifikt riktades mot romer infördes. Rasforskare i Tyskland hade kommit fram till att romer var ”av naturen socialt mindervärdiga”.

Massarresteringar och deportationer

Många romer föll offer för nazisternas massarresteringar och deportationer. I maj 1940 deporterades 2800 romer från hela Tyskland till det område som kallades Generalguvernementet i det ockuperade Polen.

Läger och internering

Där Nazityskland styrde internerades, tvångsförflyttades och placerades många romer i getton ochkoncentrations- och slavarbetsläger. Bland annat tvångsförflyttades 5 000 österrikiska romer till det judiska gettot i den polska staden Łódź hösten 1941. Ingenting var förberett där och det fanns varken sanitära möjligheter eller ordnade sängplatser. På det inhägnade området som utgjorde romernas del av gettot var trängseln och trångboddheten stor och en tyfusepidemi bröt ut. De romer som inte avled i epidemin fördes till förintelselägret Chełmno några mil från Łódź där de mördades.

Koncentrationslägren

Redan 1933 började romer sättas i koncentrationsläger. Från 1938 kategoriserade nazisterna romer som ”asociala”. De arresterades och sattes i koncentrationsläger. Från slutet av 1942 arbetade SS systematiskt för att flytta de romer i Tyskland som fanns kvar där och i ockuperade länder i Västeuropa till koncentrations- och utrotningsläger. De som av nazisterna definierades som romer tvingades bära en brun triangel på kläderna.

Masskjutningar

Många romer dog i getton och läger men de flesta romska offer sköts utan att deporteras. Inför det tyska anfallet mot Sovjetunionen 1941 organiserades specialkommandon, så kallade Einsatzgruppen. Det var mobila dödspatruller som följde i den tyska arméns spår för att skjuta ihjäl kommunistiska partifunktionärer, i synnerhet de med judisk bakgrund, och motståndskämpar. Snart blev den främsta uppgiften att mörda judar. På många platser föll romer offer för dessa dödspatruller.

Folkmordet

Mellan 1941 och 1945 mördades en stor del av romerna i Centraleuropa av nazister eller av medlemmar av fascistgrupper och rörelser allierade med Nazityskland.

Auschwitz-Birkenau

I december 1942 började romer deporteras från Tyskland till förintelselägren Auschwitz-Birkenau i det ockuperade Polen. Transporterna skedde i boskapsvagnar och många dog innan de kom fram. I Auschwitz-Birkenau fick romer ett nummer och bokstaven Z (”Zigenare”) intatuerat på vänsterunderarm. Små barn tatuerades på låret. Ordern var att de skulle förvaras där tills vidare. Romer placerades i en egen avdelning kallad ”Zigenarfamiljelägret”. I lägret fanns som flest cirka 23 000 romer. Vuxna och barn gasades till döds, dog av sjukdomar, undernäring och i medicinska experiment, eller slogs ihjäl av lägervakter. Sammanlagt mördades 21 000 romer i Auschwitz-Birkenau.

Okända offer

I Tyskland, liksom i andra europeiska länder, förekom förföljelse av romer långt före nazisternas maktövertagande 1933. Det finns inga exakta siffror på hur många romer som fanns i Europa vid tiden för andra världskriget. Det är också svårt att veta hur många romer som mördades. De flesta forskare är ändå överens om att mellan 200 000 och 500 000 romer mördades – ungefär en fjärdedel av det romska folket.

Överlevande

Det var mestadels unga människor mellan 20 och 30 år som överlevde koncentrationslägren. Små barn och äldre hade vanligtvis inte en chans under de grymma omständigheterna. De flesta överlevande bar på erfarenheter som märkt dem för livet. Men under flera årtionden efter kriget erkändes inte romer som offer för rasistisk förföljelse. De flesta överlevande romer fick vänta i årtionden innan de fick ekonomisk kompensation för fängslanden, bestående hälsoproblem och egendom som beslagtagits. 

Källor: http://www.romasintigenocide.eu,

Mer material …om detta må ni berätta… Före kriget sid 16 ”Zigenare” och ”Zigenare” och den rasistiska staten samt  Deportation  Sid 42 Folkmordet på ”Zigenare”

 

Läs också: