Massmorden i det Osmanska riket

Folkmordet i det Osmanska riket eller Osmanska Turkiet under första världskriget benämns ofta som Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet eller, av framförallt assyrier och syrianer, som Seyfo. Majoriteten av de som mördades, omkring en miljon, var armenier, men bland offren fanns även rikets andra kristna minoriteter: assyrier, syrianer, kaldéer och greker. De flesta dog under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte till 1923. Offren utgjorde mer än hälften av den armeniska befolkningen i området, de flesta av de som överlevde flydde landet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning. 

Under den senare delen av 1800-talet hotades det krisdrabbade Osmanska imperiet av sönderfall, då en rad kristna nationer på Balkan frigjordes och frigjorde sig från det turkiska styret. Samtidigt som den osmanska staten förlorade dessa strategiskt viktiga landområden väcktes tankar på nationellt självbestämmande i flera av rikets andra minoriteter. Motsättningarna ökade därför mellan den osmanska härskarklassen och den armeniska medelklassen. Armenierna, som traditionellt var utestängda från det politiska livet och i flera avseenden diskriminerades, började ställa krav på en rättvisare behandling och samma medborgerliga rättigheter som den muslimska majoriteten.

Vid slutet av 1800-talet övergick misstänksamheten mot den armeniska minoriteten i förföljelser. I flera försök att lösa det som kommit att kallas ”den armeniska frågan” dödades under åren 1894-1896 över 100 000 armenier och ytterligare lika många tvingades lämna sina hem. Hela samhällen tömdes på armeniska invånare och många blev utblottade när deras egendomar konfiskerades eller förstördes. Massakrerna 1894-1896 brukar dock inte kategoriseras som folkmord. Målet var inte att utrota hela det armeniska folket, utan att vidmakthålla balansen i riket och statuera exempel mot de grupper som man ansåg utgöra det största hotet mot den gamla ordningen.

Genom en statskupp 1908 tog ”Kommittén för enhet och framsteg”, de så kallade ungturkarna eller Ittihadpartiet, makten i det Osmanska riket. Idéer om att skapa en etniskt homogen muslimsk stat fick starkt fäste. De kristna minoriteterna, framförallt armenierna, började alltmer ses som en illojal folkgrupp som splittrade landet. När första världskriget bröt ut 1914 gick Osmanska riket i krig på Centralmakternas (Tyskland, Österrike/Ungern) sida. De kristna armenierna anklagades för att stödja motståndarsidan, Storbritannien, Frankrike och ärkefienden Ryssland.

Den 24 april 1915 anses ofta vara folkmordets startdatum. Under natten mellan den 24 och 25 april arresterades, deporterades, fängslades och mördades flera hundra armeniska politiska, intellektuella och religiösa ledare i den osmanska huvudstaden Konstantinopel. Under de efterföljande veckorna mördades ytterligare flera tusen ledande armenier som bedömdes kunna bli kärnan i ett framtida motstånd. Till minne av denna folkmordets inledning högtidlighålls den 24 april varje år.

Folkmordet utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd. Människor brändes till döds instängda i byggnader och dränktes i floderna. Hundratusentals dog av hunger, törst och godtyckligt våld under påtvingade dödsmarscher mot ett ingenmansland i de syriska och mesopotamiska öknarna. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Kvinnor och barn tvångskonverterades till islam. Barn togs från sina föräldrar för att uppfostras hos och som muslimer. Kristna kyrkor och monument förstördes, kristna by- och gatunamn byttes ut. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.

Omvärlden var inte helt ovetande om vad som skedde. Ögonvittnesrapporter från utländska diplomater och missionärer ledde till att folkmordet fick stor uppmärksamhet i både europeiska och amerikanska massmedier. I Sverige spreds informationen om händelserna i många nyhetsartiklar och genom broschyrer och memoarer som skrevs av missionärer som varit ögonvittnen. De svenska diplomaterna i Konstantinopel rapporterade kontinuerligt till utrikesdepartementet i Stockholm om den pågående utrotningen av armenier och andra kristna. De internationella reaktionerna var många, ofta upprörda, men övergående. Första världskrigets segermakter ställde sig inledningsvis positiva till en självständig armenisk statsbildning, men händelsen och offren föll snart i glömska. Samma mönster följde de militärtribunaler som 1919 förbereddes efter påtryckningar från första världskrigets segermakter. Flera fall förbereddes men enbart en handfull av de styrande ungturkarna kom till slut att ställas inför rätta. Bland de som dömdes fanns det triumvirat bestående av Taalat Pascha, Jemal Pascha och Enver Pascha som tillsammans organiserat både krigsinsatser och folkmord. Alla tre dömdes till döden i sin frånvaro, men kom under de följande åren att falla offer för armeniska hämnare. Majoriteten av de ansvariga kom dock aldrig att behöva sona sina brott.

Under de senaste årtiondena har intresset för folkmordet 1915 ökat, både politiskt och vetenskapligt. Idag är massmorden i det Osmanska riket ett av de mest utforskade folkmorden vid sidan om Förintelsen. En stor del av detta nyfunna intresse bottnar också i jämförelser mellan Folkmordet 1915 och Förintelsen. Båda folkmorden var ett resultat av en statsmakts medvetna och avsiktliga politik, och kategorierna förövare och offer var mycket tydliga. Men till skillnad från Förintelsen var Folkmordet 1915 inte rasideologiskt betonat. Under folkmordet i det Osmanska riket fanns det ibland möjlighet för kvinnor och barn att undvika döden genom att konvertera till islam. Att byta religion var dock inte alltid en räddning och ibland kunde även de tvångskonverterade bli avrättade efteråt.

Den absoluta majoriteten av forskare är idag eniga om att massakrerna var ett folkmord som planerades och beslutades av den ungturkiska ledningen i syfte att utrota de kristna folken i det Osmanska riket. Folkmordet har erkänts av en mängd parlament och riksdagar världen över, och likaså av IAGS (The International Association of Genocide Scholars), en organisation som samlar flertalet av världens främsta folkmordsforskare. En handfull, främst turkiska, historiker som på ett eller annat sätt är knutna till den turkiska staten hävdar dock att det som hände inte var eller inte kan betecknas som folkmord. Den turkiska staten har sedan folkmordets slut aktivt förnekat det och man har, bland annat genom diplomatiska hot, försökt förmå andra länder att göra detsamma. I Turkiet är det än idag förbjudet och straffbelagt att hävda att folkmordet har ägt rum.


Källor 

Taner Akçam, A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility,  London: Constable 2006

Klas-Göran Karlsson, De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd, Stockholm: Atlantis 2012

Henry Morgenthau, Ambassador Morgenthau's Story. A Personal Account of the Armenian Genocide, New York: Cosimo Classics 2008 (1918)


Texten är skriven av David Gaunt, Professor i historia, Institutionen för genus kultur och historia, Södertörns högskola.

Texten är senast faktagranskad och uppdaterad 2015-04-20 av Maria Karlsson, doktorand i historia, Lunds universitet.