Gruppen och platsen

Eleverna kommer att minnas resan till Förintelsens minnesplatser under resten av sina liv. De kommer också att minnas gruppen som var med dem. Därför är det viktigt att på förhand diskutera både gruppens samspel och hur man ska förhålla sig till omgivningen under resans gång.

Respekt för varandra

Resan kommer att bli påfrestande på många sätt, inte minst känslomäs­sigt. En del elever är övertygade om att de kommer att gråta, andra är säkra på att de inte kommer att göra det. Det kan vara svårt om man upplever att man själv inte känner något medan andra är djupt berörda. Men gråten säger inte allt om vem som är mest insiktsfull eller engagerad. Vissa elever har stort behov av att vara i fred, andra vill dela med sig av sina upplevelser ofta och intensivt. Var och en måste få respekt för sina egna reaktioner. Man kan enas om tillfällen då man som grupp vill genom­föra exempelvis minnesceremonier och hur de i så fall ska utformas.

Om man reser längre sträckor med buss kan det också vara viktigt att komma överens om vad som ska gälla under denna tid. Det är inte ovan­ligt att lärare använder bussen som ett klassrum där de visar film och bedriver undervisning, vilket ofta fungerar bra. Men bussen är samtidigt en plats för återhämtning, reflektion och trygghet. Den kan gärna delas in i zoner – fysiska och tidsmässiga. Långt fram kan man till exempel sitta om man vill vara ifred, längre bak förs fria samtal. Gruppen bör också vara överens om att man efter ett påfrestande besök vid en minnesplats inte visar underhållningsfilm i bussen.

Respekt för de historiska minnesplatserna

Platser med museiverksamhet har ofta tydliga regler vad gäller klädsel, mat, dryck, rökning och mobiltelefoner. På deras webbplatser finns informa­tion om detta, som enkelt kan förmedlas till eleverna. Men andra är rena minnesplatser utan någon museal verksamhet – till exempel en mass­avrättningsplats i utkanten av någon stad, en övergiven begravningsplats eller en förfallen synagoga – och här får gruppen själv avgöra hur man bör agera. Om man inte har diskuterat saken i förväg uppstår lätt konfliktfyllda situationer. Det kan räcka att en törstig elev öppnar en pysande läskburk vid en massgrav för att någon annan ska känna sig personligt förorättad. Lärarens uppgift är inte att ta ställning till om man får dricka läsk vid gravplatser, utan att engagera gruppen i en diskussion om respektfullt beteende. Om eleverna har resonerat om dessa frågor innan de reser, kan de på platsen hjälpa varandra att minnas vad som gäller i stället för att hamna i konflikt om rätt och fel.

Besöker man de stora och välkända minnesplatserna kommer man att möta människor med en mycket nära och personlig relation till platsen. Det är inte ovanligt att se besökare i sorg. Men man träffar också på personer som arbetar på dessa platser. Även här är ett genomtänkt förhåll­ningssätt viktigt. Genom att på förhand diskutera olika möten som kan uppstå under resan, kan man undvika att irritation väcks inom gruppen eller gentemot andra.

Varje människa som besöker minnesplatserna representerar inte bara eller kanske inte alls sin nation – vare sig det gäller Polen, Tyskland, Israel eller något annat land. Eleverna bör inför resan ges tillfälle att reflektera över om de själva representerar någonting utöver sin egen person och vad det i så fall innebär. Svaren är inte självklara. Men om frågan inte dryftas kan någon uppleva att man på ett ofördelaktigt sätt blir representant för exempelvis sin klass, skola eller kommun.

Respekt för dagens invånare på historiska platser

När man besöker de historiska platserna möter man i första hand dagens polacker; sällan eller aldrig några polska judar. Men före Förintelsen var det vanligt att judar levde i särskilda delar av Polens städer och byar. Här fanns ofta de judiska kvarteren eller den judiska gatan. Än i dag är till exempel den forna judiska stadsdelen i Kraków välkänd under namnet Kazimierz. Och i Warszawa är Krochmalnagatan känd från Nobelpris­tagaren Isaac Bashevis Singers berättelser.

Särskilt i östra Polen är det ganska lätt att upptäcka de stadsdelar och byar som en gång beboddes av judar. Därmed ökar antalet historiska min­nesplatser markant. Man kan lära mycket av att besöka till exempel ett tidigare judiskt kvarter, men besöket får inte förvandlas till en moralisk rättegång mot dem som i dag lever där. Inte sällan höjs röster som kräver att dagens invånare på dessa platser ska betala någon form av skadestånd för att de övertagit mördade människors egendom. Som tillfällig besökare kan man dock inte veta något om de boende, och under alla omständig­heter är det inte besökarens uppgift att utröna om de gjort rätt för sig.

Reflektioner om det otänkbara i att bo på en historisk plats som varit scenen för ett folkmord väcks nästan alltid hos eleverna under dessa resor – en ort förknippad med mörker, ondska och död. Deras känsla av motvilja är ofta uppriktig men oreflekterad, och just därför är det viktigt att samta­la om den.

En shoppingtur i Gallerian Lipowa i Lublin kan bli ett avkopplande av­brott under resan. Om eleverna strax efteråt får veta att de just shoppat på en plats där flera tusen människor mördats i ett koncentrationsläger, kom­mer de säkert att reagera med bestörtning. En viktig insikt är att så länge vi inte känner till något, berörs vi heller inte av det. Därför kan man alltid diskutera vilket ansvar vi har för förhållanden som vi är medvetna om.

En annan viktigt insikt är att hela Europa – även Polen – är fullt av platser kopplade till Förintelsen. Ibland hörs oreflekterade beskrivningar av Polen som en enda stor begravningsplats, men detta är naturligtvis respektlöst och felaktigt. De människor som bor invid en historisk min­nesplats bor på sin hemort, även om den i omvärldens ögon förknippas med ett dödsläger. Samtidigt är invånarna förstås inte opåverkade av att leva nära dessa platser, vilket tydligt belyser hur folkmordet långt efter att det avslutats förblir ett trauma runtom i Europa. Just denna aspekt kan vara vägledande för hur man diskuterar med sina elever. Det gäller att försöka vända deras delvis anklagande frågor om hur någon kan bo här till en diskussion om varför vi som besöker platsen reagerar som vi gör. 

Texter hämtade ur "Resehandledning och guider till Förintelsens minnesplatser i Polen”, författad av Christer Mattson och Kristian Gerner, utgiven av Forum för levande historia.