Att integrera resan i ordinarie undervisning

 

Att resans innehåll kan betraktas som en del av historieämnet är uppenbart men skrivningar i samhällskunskapsämnets styrdokument ger utrymme att också låta detta ämne bidra med nutidsperspektiv. Religionsämnets etiska aspekter kan med fördel behandlas i samband med för- eller efterarbetet med resan men när det gäller undervisning om judendomen är några didaktiska aspekter väsentliga att beakta.

För det första måste besökaren av Förintelsens minnesplatser vara orienterad om judendomens centrala religiösa och kulturella inslag. Om man inte vet någonting om detta blir fältet öppet för en rad diskursiva föreställningar om offren, i sämsta fall antisemitiska.

För det andra bör det stå klart för eleverna att judar inte förföljdes och mördades under Förintelsen till följd av sin religionstillhörighet utan av föregiven rastillhörighet. Att religionstillhörigheten ofta kunde användas som identifieringsmarkör är en annan sak.

För det tredje är det väsentligt att judiskt liv didaktiskt separeras från Förintelsens trauma. Det har att göra med risken att resans fokus hamnar på död, inte liv som fanns. Rimligen bör man ställa sig frågan om resans syfte är att visa hur en kultur förstörs och skändas, eller om det är viktigare att visa på vad denna kultur var för något och vad som händer med en kultur som utsätts för övergreppet folkmord.

Vid sidan av SO-ämnena ligger det nära till hands att svenskämnet berörs. På många skolor arbetar man med böcker skrivna av offer som överlevt Förintelsen men också skönlitterära verk. När det gäller framför allt de senare är det relevant att fundera över syftet. Vilka perspektiv skildras? Är tragedi eller övergrepp verkets bärande inslag med avseende på framställningen av Förintelsen? Kris eller trauma?

Liknande resonemang kan föras i de fall eleverna läser skönlitterära texter på engelska eller annat språk. Ett av svenskämnets mest fruktbara bidrag till en resa är annars reflektionsskrivandet. Erfarenheten bland lärare är att Förintelsens teman är angelägna existentiellt och moraliskt och att reflektionsskrivandet därför blir ett sätt att skriva explorativt med avseende på elevens inre värld. Skillnaden mot det prestationsinriktade performativa skrivandet kan därmed bli en erfarenhet av skrivande som ett sätt att tänka. Att sedan arbeta vidare men någon eller några skriftliga reflektioner genom mer performativt skrivande är en naturlig del av skrivprocessen.

I sammanhanget inställer sig frågan om betyg och bedömning. Å ena sidan sker för- och efterarbete på skoltid, liksom själva resan, och i många fall finansieras resan av skolan. Det gör det självklart att elevens kunskapsutveckling ska dokumenteras och bedömas. Å andra sidan uppfattar många själva resan som något ”ex-curricula”.

Att tala om för eleverna att kvällssamlingarna, efter en lång dag på Förintelsens minnesplatser, är viktiga tillfällen då man har möjlighet att redovisa sina kunskaper, ter sig för många lärare absurt. En framkomlig väg är att understryka vikten av att ett lärande som är avslutat inte är vad som eftersträvas utan ett lärande som fortsätter efter avslutad undervisning; i arbetet efter resan förläggs lämpligen de uppgifter som genererar ett betygsunderlag. Detta hindrar naturligtvis inte att elever har fördjupningsuppgifter under resan.

Texterna är skrivna av Ola Flennegård hösten 2018. Ola är gymnasielärare i svenska och historia med mångårig erfarenhet av studieresor till Förintelsens minnesplatser, projektledare för Toleransprojektet i Nyköping
och författare av rapporten Besöksmål Auschwitz – om svenska resor för elever till
Förintelsens minnesplatser, samt doktorand i pedagogiskt arbete vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet.