Z-registren - en skamfläck för den svenska demokratin

Den 10 december 1954: Varje zigenarläger i Sverige drabbas denna dag av en minst sagt obehaglig överraskning. Plötsligt strömmar polismän in i lägren och begär att få ”räkna” alla invånarna där de bor i sina iskalla tält och skraltiga husvagnar. Polismännen anställer förhör med zigenarna och tar fram förtryckta blanketter. Där fyller de i personuppgifter om varje påträffad individ. Det är den stora zigenarinventeringen som genomförs på uppdrag av den nyligen tillsatta Zigenarutredningen.

Det var ”faktiska uppgifter” som namn, födelsetid, yrke och sysselsättning, civilstånd, vistelseeller bosättningsort och eventuell mantalsskrivningsort som fördes in på blanketterna. Syftet var att få en bild av zigenarbefolkningens ”sammansättning, levnadsförhållanden, läsoch skrivkunnighet” etc. Visserligen hade polismakten genomfört en liknande ”total” ”undersökning” av ”zigenare och tattare” så sent som den 31 maj 1942. Men resultatet av den ansågs otillförlitligt och därför gjordes en ny 12 år senare.

Tidpunkten för aktionen 1954 var mycket medvetet vald. Det antogs att romer var mer stationära på vintern. Därför väntade man till december månad. Det gällde också att polisaktionen sattes igång utan förvarning och att den genomfördes på mycket kort tid. Annars kunde ju zigenarna gömma sig eller hinna förflytta sig till andra platser och därigenom bli dubbelt bokförda.

Polisaktionen genomfördes nästan tio år innan romernas egen kamp för medborgerliga rättigheter tog fart på allvar. På 60-talet
steg den romska författarinnan Katarina Taikon fram och gav enastående kraft åt grundläggande krav på likaberättigande vad gäller skolutbildning, bostad och
arbete. Säkert fanns det goda skäl för romernas medborgarrättskämpar att koncentrera sig på dessa tydliga orättvisor. Men lägger man ett övergripande perspektiv på kränkningar av romerna i Sverige är listan mycket längre än så:

Långt in på 50-talet hade många romer inte rätt till fri rörelse i landet, inte rätt till fast bosättning där de önskade, inte rätt att delta i allmänna val, inte rätt att kandidera till parlamentariska församlingar, inte rätt till alla sociala förmåner och inte rätt att bedriva näringsverksamhet på samma villkor som övriga medborgare. Det är alltså inte bara en ”attityddiskriminering” och allmänna sociala orättvisor som drabbat romerna. Det handlar om systematisk och långvarig kränkning av alla deras medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Formellt bottnar kränkningarna i att romerna/zigenarna i Sverige under första hälften av 1900-talet betraktades som statslösa. Deras vistelse i landet var i princip illegal. Mellan 1914 och 1954 stadgade utlänningslagen inte bara inreseförbud för ”zigenare”. De skulle också kunna utvisas om de redan befann sig i landet. Med dessa raslagar i ryggen blev det självklart för samhällets representanter att ”zigenarna” inte skulle folkbokföras. Därmed berövades de möjligheten att använda de rättigheter och förmåner som tillkom alla ”riktiga” medborgare i Sverige.

 

Text: utdrag ut antologin "Ett fördrivet folk" (Karl-Axel Jansson och Ingemar Schmid, Forum för levande historia, 2007).