Slå vakt om ”svenskheten”

Under hela 1900-talet var ”zigenare och tattare” föremål för mycket stark kontroll från myndigheternas sida. Det var inte bara 1954 som det upprättades register. Det skedde gång på gång. 1907, 1922, 1943, 1954-55 och 1965-66 är årtal då ”totala” undersökningar genomfördes. Till detta kommer flera regionala undersökningar som gjordes på olika håll i landet.

Dessutom bedrev Statens Rasbiologiska Institut i Uppsala s.k. rasforskning kring bl. a ”zigenare” och ”tattare”. Institutets ”forskningsrön” fastställde romernas och de resandes ”rasvärde” och legitimerade samhällets åtgärder, eller brist på åtgärder, gentemot dessa föraktade minoriteter. Medierna hängde på med återkommande skräckreportage under rubriker som ”Tattarplågan” och ”Zigenarplågan”.

Rasklassificeringen av romer och resande var viktig långt in på 50-talet. Det fanns en hierarki från den ”renaste” eller ”äkta” zigenaren till de mest ”blandade” individerna. Man rangordnade människor som ”hel-zigenare, halv-, kvarts- och åttondelszigenare”. Graden av blodsblandning var av dunkla skäl alltid viktig. De olika folkgrupperna definierades utifrån utseende och påstådda generella karaktärsegenskaper: zigenaren är ”naiv och tjuvaktig”, tattaren ”ondsint och våldsam”. Och liknande.

För en nutida betraktare är det uppenbart att romer och resande under i stort sett hela 1900-talet blev registrerade därför att de sågs som ett hot mot ”befolkningens kvalitet”. Det gällde att ringa in de ”dåliga folkelementen” för att kunna skydda majoritetsbefolkningens ”svenskhet”.

 

Text: utdrag ut antologin "Ett fördrivet folk" (Karl-Axel Jansson och Ingemar Schmid, Forum för levande historia, 2007).