Polisrazzior

Ser man själva inventeringarna ur medborgarrättsperspektiv var de naturligtvis grovt kränkande i sig. De genomfördes bokstavligen som polisrazzior mot fattiga, försvarslösa och maktlösa människor. Självklart fanns det ett myndighetstvång bakom aktionerna. Det var knappast möjligt för en enkel zigenare att vägra delta i de plötsliga polisförhören.

Uppgifterna på polismännens blanketter överlämnades till centrala myndigheter. Exempelvis hamnade 1954 års inventering hos den s.k. Zigenar-utredningen. Uppgifterna sammanställdes till ”kompletta” register över landets ”zigenare och tattare”. Varje individ fick ett ”z-nummer” och varje familj ett ”z-familjenummer”.

Registreringsmetoden var exakt den samma som tillämpades i Tyskland under 20- och 30-talen. Där kom z-registren till bekväm användning när nationalsocialisterna samlade in romerna i Tyskland och Österrike för vidare befordran till förintelselägren. För de resande utgjorde förekomst i ”tattarregistren” en ökad risk för tvångssterilisering – en företeelse som djupt sargade hela släkter och har återverkningar för de resande än idag.

De officiella motiven för z-registreringen har varierat med tidsandan. De tidiga undersökningarna syftade öppet till att ringa in de folkgrupper som borde elimineras, t ex genom förpassning ur landet eller genom en påtvingad minskad nativitet. Undersökningarna på 40- och 50- talen påstods utgöra underlag för att samhället skulle kunna gripa in och ”hjälpa” folkgrupperna i fråga till s.k. assimilation. Med assimilation menades att romer och resande skulle ge upp sina egna kulturer och ”bli svenska”. Det nutida begreppet för dessa processer är etnisk rensning.

När man konfronterar nutidens romer i Sverige med z-registreringen blir de upprörda och jämför med de tyska registren. De tror benhårt på att registren skulle ha använts på liknande sätt om nationalsocialisterna tagit makten även i Sverige.

 

Text: utdrag ut antologin "Ett fördrivet folk" (Karl-Axel Jansson och Ingemar Schmid, Forum för levande historia, 2007).