Trauman i modern tid – koncentrationslägret Jasenovac och serbisk utsatthet

Vi serber startar inte krig men vi har alltid med kraft försvarat det som är vårt! Vi har alltid strävat efter att ena vår serbiska befolkning, precis som vår nationella slogan lyder: “Endast enande kan rädda serberna”. Vi var de första sydslaverna som reste oss mot det imperialistiska styret och det var vårt blod som hade offrats när vi banade väg för Jugoslavien.

Inget folk led så svåra mänskliga förluster som vi under första världskriget. Så vi kände att vi hade förtjänat en ledande position i Jugoslavien. I stället mötte vi bara otacksamhet och kritik från de andra sydslaverna. Efter århundraden av förtryck under turkiskt och österrikiskt styre lyckades vi under 1800-talet och det tidiga 1900-talet utvidga Serbiens gränser, men det var ändå långt kvar till en serbisk stat som omslöt alla serber på Balkan.

Med kungariket Jugoslavien, som bildades efter första världskriget, lyckades vi trots allt komma närmare vårt mål. Eftersom Serbien var den starkaste staten i området var det naturligt att vi också fick störst inflytande i det nybildade riket. För att inte uppmana till nationalism organiserades riket utifrån andra principer än de nationella gränserna. Men trots all välmening kom brutala protester från framför allt kroaterna som vägrade att infoga sig i kungariket Jugoslavien. De mördade vår serbiske kung och vi tvingades till eftergifter.

Med andra världskriget blev allt ännu värre. Det var när nazisterna upprättade ett ”Miniserbien”, som blev en lydstat till Tyskland, som Jugoslavien drogs in i kriget. Vi var förtvivlade. Samtidigt pågick ett inbördeskrig mellan kungatrogna Tjetniks (soldater som kämpade för ett Storserbien) och partisanerna (en grupp med kommunistiska rötter som var emot nationalism och som ville ha ett enat Jugoslavien), men båda grupperna slogs för att göra vårt land fritt.

Under kriget införde den storkroatiska staten raslagar som skulle ”skydda det ariska och kroatiska blodet” och som en konsekvens av detta började Ustasja-regimen fördriva och mörda serber som levde på kroatisk mark. Kroaterna stack oss i ryggen genom att begå folkmord mot de serber som satt fast i den så kallade självständiga staten Kroatien.
De upprättade enligt tyskt mönster koncentrations- och förintelseläger där Jasenovac (1941–1945) blev det största. Förhållandena för de fångar som levde i lägren var fruktansvärda. Om de inte svältes och tvingades till straffarbete, eller stympades som avskräckande exempel, mördades de genom exempelvis förgiftning eller dränkning. Eftersom kvinnor och barn inte kunde bidra i lika hög utsträckning till arbetet, mördades de först.

Omkring en miljon serber fick sätta livet till på grund av Ustasjas strävanden att skapa ett “rasrent” Kroatien. Utifrån det perspektivet är det inte särskilt svårt att förstå partisanernas dödsskjutningar av kroater i Bleiburg. Många av våra egna serbiska bröder var partisaner och hade inget annat val än att skipa rättvisa när de mötte sina mördade vänners banemän. Och sett till siffror var det också betydligt färre som dödades i Bleiburg (ca 30 000 personer) än i kroaternas massmord på serber.

Vår historia har alltid haft stora likheter med den judiska historien. Vi har båda varit hårt utsatta och fördrivna folk. Med andra världskriget och dess massakrer och försök att utrota vårt serbiska folk blev kopplingen till judarnas svåra prövningar ännu tydligare. Liksom koncentrationslägren för judarna blev Jasenovac för oss det yttersta beviset på kroatisk brutalitet och serbisk utsatthet.

Ni måste komma ihåg att för oss som själva var med, eller har hört de gamla berätta om vårt lidande under andra världskriget, är detta ett högst levande och mycket smärtsamt minne som inte kommer att blekna än på mycket länge.

Att glömma, förlåta och gå vidare efter kriget var inte lätt. Vi var och har alltid varit offer för andras maktbegär. Endast människor som inte förstår vår utsatthet kan klandra oss för vår omsorg om våra egna när vi såg att historien än en gång var på väg att upprepa sig.

Efter Titos död tvingades vi se hur Kosovo fick alltför mycket självständighet och hur våra serbiska bröder riskerade att kuvas och splittras igen. Vi hade inget annat val än att göra allt som stod i vår makt för att försvara Jugoslavien och vårt folk.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.

Huvudsakliga källor till texterna:

● Allcock, John B. Explaining Yugoslavia
● Banac, Ivo. The national question in Yugoslavia: origins, history, politics
● Benson, Leslie. Yugoslavia: a concise history
● Bringa, Tone. Being Muslim the Bosnian way: identity and community in a central Bosnian village
● Djokić, Dejan. Yugoslavism: histories of a failed idea 1918–1992
● Donia, Robert J. Bosnia and Hercegovina: a tradition betrayed
● Filandra, Šaćir. The Bosniac idea
● Goldstein, Ivo. Croatia: a history
● Jović, Dejan. Yugoslavia: a state that withered away
● Judah, Tim. The Serbs: history, myth and the destruction of Yugoslavia
● Lampe, John R. Yugoslavia as history: twice there was a country
● MacDonald, David Bruce. Balkan holocausts?: Serbian and Croatian victim-centred propaganda and the war in Yugoslavia
● Pavković, Aleksandar. The fragmentation of Yugoslavia: nationalism and war in the Balkans
● Ramet, Sabrina P. Balkan Babel: the disintegration of Yugoslavia from the death of Tito to the fall of Milošević
● Ramet, Sabrina P. Nationalism and federalism in Yugoslavia, 1963−1983.
● Ramet, Sabrina P. Thinking about Yugoslavia: scholarly debates about the Yugoslav breakup Sells,
● Sells, Michael Anthony. The bridge betrayed: religion and genocide in Bosnia and the wars in Bosnia and Kosovo
● Singleton, Frederick Bernard. A short history of the Yugoslav peoples
● Tanner, Marcus. Croatia: a nation forged in war
● Udovički, Jasminka & James Ridgeway (red.). Burn this house: the making and unmaking of Yugoslavia