Ett utsatt folk med ett dramatiskt förflutet

På många sätt påminner vår historia om den judiska. Fördrivning, utsatthet och lidande är något som går som en röd tråd genom den serbiska historien. Men trots alla stora bakslag och motgångar har vi ändå alltid kämpat tappert för att samla vårt skingrade folk inom samma gränser. Vi har en lång historia på Balkan. Under 600- och 700-talen invandrade vi till det område som idag utgör de sydöstra delarna av Serbien och bildade små furstendömen. Redan innan vi kom till Balkan utgjorde vi serber således en sammanhållen grupp, skild från kroater och andra.

Vår religion är viktig för vår identitet och sammanhållning: att vara serb är att vara serbiskt ortodox. När östkyrkan bedrev sin mission i det serbiska/bysantinska området under 800-talet blev vi kristna. När sedan den kristna kyrkan delades år 1054 blev floden Drina även i bokstavlig bemärkelse en vattendelare mellan oss ortodoxa i öst och de katolska kroaterna i väst. Men den allra viktigaste religiösa symbolhändelsen i vår historia inträffade år 1219 när det skapades ett oberoende serbiskt ortodoxt ärkebiskopsdöme. Då befästes vår serbiska identitet.

Vårt land – Serbien – vilar på en lång tradition ändå från 1100- och 1200-talen när kungahuset Nemanjić rådde över de landområden som idag utgör Serbien, Hercegovina och Makedonien. Det var en storhetstid som vi gärna ser tillbaka till. Men när Osmanska riket erövrade bit för bit av Balkan satte turkarna till slut stopp för en fortsatt utveckling av riket. Vid slaget mot osmanska trupper vid Kosovo Polje år 1389 förlorade vi vår maktposition. Det var ett gigantiskt nederlag och den viktigaste brytpunkten i vår historia. Med slagordet ”För det gyllene korset och för den hedervärda friheten” offrade många av våra starkaste serbiska adelsmän livet i striden för vår tro och vår strävan efter ett stort och sammanhållet serbiskt rike. Detta slog hårt mot vårt militära ledarskap. Vår hjälte, prins Lazar, dog i slaget och blev sedan helgon i den serbiskortodoxa kyrkan. Dagen för slaget vid Kosovo Polje, den 28 juni, är fortfarande en viktig helgdag för oss då vi hedrar dem som föll offer för turkarna.

Ända sedan slaget vid Kosovo Polje har vi kämpat för att återskapa serbisk sammanhållning inom ramen för en stat. Kampen har varit fylld av motgångar. Vårt folk utsattes för svårt förtryck under det turkiska styret. Många av oss tvångsomvändes till islam. Det hände att turkarna tvingade oss att lämna våra söner som slavar; de tillät oss inte att lära oss läsa och skriva och vi fick varken äga musikinstrument eller vapen. Förtrycket har samtidigt bidragit till att skapa en särskild serbisk stolthet och
nationalitetskänsla. Vi har hela tiden blivit påminda om att vi hör ihop.

Turkarnas framfart på Balkan bidrog också till att vår befolkning splittrades geografiskt. Österrike hade under 1500-talet upprättat en militariserad buffertzon, i dagens Kroatien belägen i det område som då gränsade mot Osmanska riket, och hit kom många av oss som flytt undan turkisk ockupation. Österrike erbjöd nämligen mark och skattelättnader om man ställde upp i deras försvar mot turkarna. Samtidigt reducerades vår kvarvarande befolkning i Kosovo till en minoritet på egen mark, eftersom mängder av muslimska albaner slog sig ned i de områden som vi serber fått lämna.

De av oss som flydde till den s.k. militärgränsen fick till att börja med behålla vår gamla religion och kultur, men så småningom försökte den kroatiska adeln och den katolska kyrkan att tvinga oss till anpassning. Under mitten av 1800-talet upplöstes militärgränsen och området blev en del av Kroatien, men de serbiska familjer som bott där sedan generationer stannade kvar.

Det är inte svårt att förstå vårt lidande under det hårda kroatiska styret. Och vår enda räddning undan kroaterna var att försöka ställa militärgränsområdet under serbisk kontroll.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.

Huvudsakliga källor till texterna:

● Allcock, John B. Explaining Yugoslavia
● Banac, Ivo. The national question in Yugoslavia: origins, history, politics
● Benson, Leslie. Yugoslavia: a concise history
● Bringa, Tone. Being Muslim the Bosnian way: identity and community in a central Bosnian village
● Djokić, Dejan. Yugoslavism: histories of a failed idea 1918–1992
● Donia, Robert J. Bosnia and Hercegovina: a tradition betrayed
● Filandra, Šaćir. The Bosniac idea
● Goldstein, Ivo. Croatia: a history
● Jović, Dejan. Yugoslavia: a state that withered away
● Judah, Tim. The Serbs: history, myth and the destruction of Yugoslavia
● Lampe, John R. Yugoslavia as history: twice there was a country
● MacDonald, David Bruce. Balkan holocausts?: Serbian and Croatian victim-centred propaganda and the war in Yugoslavia
● Pavković, Aleksandar. The fragmentation of Yugoslavia: nationalism and war in the Balkans
● Ramet, Sabrina P. Balkan Babel: the disintegration of Yugoslavia from the death of Tito to the fall of Milošević
● Ramet, Sabrina P. Nationalism and federalism in Yugoslavia, 1963−1983.
● Ramet, Sabrina P. Thinking about Yugoslavia: scholarly debates about the Yugoslav breakup Sells,
● Sells, Michael Anthony. The bridge betrayed: religion and genocide in Bosnia and the wars in Bosnia and Kosovo
● Singleton, Frederick Bernard. A short history of the Yugoslav peoples
● Tanner, Marcus. Croatia: a nation forged in war
● Udovički, Jasminka & James Ridgeway (red.). Burn this house: the making and unmaking of Yugoslavia