Titos Jugoslavien – Broderskap och enhet

Efter andra världskriget och dess trauman bildades Jugoslavien, som kom att bestå av sex delrepubliker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro samt Makedonien. Josip Broz Tito blev en omtyckt och hyllad president och det växte också fram en personkult kring honom. Hans mål var att skapa ett väl fungerande socialistiskt land och harmoni mellan olika etniska/nationella och religiösa grupper från dessa nationer. Med slagordet “broderskap och enhet” förde han en politik som gick ut på att stävja alla uttryck för nationell osämja. På ett ytligt plan och utifrån sett verkade det länge som om han hade lyckats. Slovener, serber, kroater, bosnienmuslimer, judar och andra grupper – alla blev de nu en del av Jugoslavien. Titos ambitioner underlättades både av att människor var trötta på de ständiga nationella konflikterna och av att religionen hade minskat i betydelse under1900-talet. Staten tillät människor att ge uttryck för sin egen nationella identitet så länge dessa yttringar inte blev överdrivet nationalistiska, kritiska mot staten eller mot andra grupper. Något som bidrog till den jugoslaviska identiteten var den speciella form av socialism som införts av Tito. Efter 1948 valde Jugoslavien en egen och mer självständig väg än andra öststater som lydde under Sovjetunionen. I stället för planekonomi införde Tito efter 1960 ett slags socialistisk marknadsekonomi. Jugoslavien blev därmed också mer öppet än andra kommunistiska stater både för export och import av varor och möjligheter för människor som ville resa in eller ut
ur landet. Under 1960- och 1970-talet, när Sverige och andra västländer var i stort behov av arbetskraft, kunde jugoslaviska män resa ut som gästarbetare eller utvandra till de länder där de kunde få jobb – något som var en omöjlighet i andra öststater. Ekonomin var alltså bättre och friheten större än i andra öststater. Jämfört med många västländer hade Jugoslavien också en högre grad av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Allt hade dock skett inom ramen för en diktaturstat med allt vad det innebar i form av auktoritära metoder och missnöje bland befolkningen. Trots att många av landets invånare till synes verkade ha lagt det förflutna bakom sig och såg sig som jugoslaver försvann inte de gamla nationella identifikationsgrunderna. Konflikterna underblåstes av den statsbildning som Jugoslavien utgjorde, bland annat eftersom den skapade en konkurrens mellan de olika grupperna vad gällde politiskt inflytande över den gemensamma staten.

Efter Titos död gavs åter utrymme för nationalismen på den politiska scenen i Jugoslavien. Titos livslånga presidentskap ersattes av ett roterande och kraftigt försvagat presidentstyre med stora problem att hantera den snabbt försämrade politiska och ekonomiska situationen i Jugoslavien under 1980-talet. Under senare hälften av decenniet börjar politiker och intellektuella, inklusive kommunister, att ge sitt tydliga stöd till nationalistiska strömningar. I slutet av 1980-talet blev det allt svårare att kunna identifiera politiska ledare som stödde tanken på ett enat Jugoslavien, utan de gav snarare sitt stöd till enskilda republikers intressen. De som på djupet identifierade sig som jugoslaver upplevde den ideologiska kantringen, från socialism till nationalism, som både obegriplig och katastrofal. När det första kriget av flera i Jugoslavien
bröt ut 1991, såg de sina värsta farhågor besannade. Många av dem ser fortfarande idag tillbaka på Jugoslavientiden med saknad och nostalgi. För dem som kämpat för den egna gruppens självständighet eller enande var det i stället en helt nödvändig händelseutveckling som skulle leda till något bättre.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.

Huvudsakliga källor till texterna:

● Allcock, John B. Explaining Yugoslavia
● Banac, Ivo. The national question in Yugoslavia: origins, history, politics
● Benson, Leslie. Yugoslavia: a concise history
● Bringa, Tone. Being Muslim the Bosnian way: identity and community in a central Bosnian village
● Djokić, Dejan. Yugoslavism: histories of a failed idea 1918–1992
● Donia, Robert J. Bosnia and Hercegovina: a tradition betrayed
● Filandra, Šaćir. The Bosniac idea
● Goldstein, Ivo. Croatia: a history
● Jović, Dejan. Yugoslavia: a state that withered away
● Judah, Tim. The Serbs: history, myth and the destruction of Yugoslavia
● Lampe, John R. Yugoslavia as history: twice there was a country
● MacDonald, David Bruce. Balkan holocausts?: Serbian and Croatian victim-centred propaganda and the war in Yugoslavia
● Pavković, Aleksandar. The fragmentation of Yugoslavia: nationalism and war in the Balkans
● Ramet, Sabrina P. Balkan Babel: the disintegration of Yugoslavia from the death of Tito to the fall of Milošević
● Ramet, Sabrina P. Nationalism and federalism in Yugoslavia, 1963−1983.
● Ramet, Sabrina P. Thinking about Yugoslavia: scholarly debates about the Yugoslav breakup Sells,
● Sells, Michael Anthony. The bridge betrayed: religion and genocide in Bosnia and the wars in Bosnia and Kosovo
● Singleton, Frederick Bernard. A short history of the Yugoslav peoples
● Tanner, Marcus. Croatia: a nation forged in war
● Udovički, Jasminka & James Ridgeway (red.). Burn this house: the making and unmaking of Yugoslavia