Mary Ekströms berättelse

Mary Ekström föddes som första barnet i familjen Lindberg från Kiruna, 3 mars 1923. Samma år emigrerade familjen till USA i jakt på arbete, men återvände bara fem år senare. Arbetslösheten var då fortfarande lika svår och när de lockades med ett kontrakt som erbjöd arbete, mat och boende i ett gediget timmerhus kallat Svenskhuset på Kolahalvön, var det svårt att motstå.

1931 flyttade familjen till Hibinogorsk, idag staden, Kirovsk. Viktor Lindberg var då en av de 30-tal svenskar som värvats för brytning av mineralen apatit, välbekant från de svenska malmfälten. Som experter lovades de ett privilegierat liv som arbetsledare. I utbyte mot arbetsinsatsen för det kommunistiska Sovjetunionen erbjöds de bland annat gratis Sverigesemester.

I den ryska skolan gick Mary tillsammans med barn som levde på svältgränsen. Skolkamraterna var barn till arbetare som var ryska kulaker. De var bönder som tvingats till straffarbete för att de hade vägrat ingå i kollektiva jordbruk. Till dessa kom de tyskar och polacker som tvångsförflyttats för att bygga upp gruvsamhället. Men det var inget hon visste då.

”Ja, som vuxen förstod man ju att de flesta man såg var tvångsförflyttade människor utan möjlighet att ta sig därifrån”, säger Mary, idag pensionär i Norrköping.

Mary hamnar på barnhem

Mary tog i hemlighet en bit korv ur familjens förråd för att ge till en skolkamrat som ständigt gick hungrig. ”Mamma såg att korvbiten var borta men nämnde det aldrig”, minns hon och berättar vidare: ”Hon visste hur svårt det var för många och hon led av att vi svenskar hade det lite bättre ställt. Levnadsförhållandena för de andra grupperna var usla, många levde i jordkojor.”

Vistelsen på de arktiska breddgraderna gick hårt åt familjen Lindberg. Ena brodern klarade inte av skolan och var ständigt sjuk. Mamma Nanny höll vid ett tillfälle på att frysa ihjäl då hon i eländigt skick efter ett sjukbesök, tvingats till att försöka ta sig hem till fots, i 25 minusgrader.

I ett försök att fly umbäranden ville familjen utnyttja sin rätt till betald Sverigesemester. Men när de skulle resa visade det sig att barnen inte hade tillåtelse att resa med föräldrarna. För makarna Lindbergs del fanns alltså inget annat val än att återvända.

Under tiden som föräldrarna var I Sverige blev Mary och bröderna, Jack och Hilmer, tvungna att stanna på ett sovjetiskt barnhem. ”Vi förstod aldrig då hur pappa kunde lämna oss där i det primitiva hemmet fullt av fattiga barn”, berättar Mary. Kläderna som hon och bröderna kommit i försvann snabbt och när de äntligen blev hämtade av föräldrarna var de i stället klädda i trasor.

Några återvände aldrig

I den grupp svenskar som familjen Lindberg ingick i, var det många som aldrig kom tillbaka till hemlandet. En dog i Gulagläger. Ett par överlevde straffläger, men fick lämna sina barn på barnhem.

Familjen Lindberg lyckades dock återvända hem till Kiruna redan efter två år, lika fattiga som när de gett sig av. När pappa Viktor efter hemkomsten varnade andra för att emigrera blev han offentligt hånad och fann det inte lättare att få anställning. Många i Norrbotten ville hålla fast vid idén om det kommunistiska drömprojektet i Sovjetunionen och stämplade därför familjen Lindberg som "“lata svikare".

Idag finns en del av pionjärernas liv dokumenterade på museum i gruvstaden. Fotot av barnen Lindberg framför berget Hibina förevisas gärna av ryska veteraner, som sägs leva kvar sedan svenskarnas tid där. När Mary var på besök 1999 träffade hon ingen som hon kände igen.

Berättelserna är nedtecknade av journalisten Kaa Engberg 2006. Texter är redigerade 2013.