”Vårt folk har alltid…”

”Aldrig mer”, ”Vi ska enas och återskapa…”, ”Än en gång får vi uppleva…”, ”Precis som våra förfäder ska vi...”. Raden av citat kan göras lång. Världen över används historisk retorik av makthavare, medier och personer som vill finna stöd för sina olika ställningstaganden.

Anledningarna till historieanvändningen är förstås flera, men ytterst handlar det om att historia är ett kraftfullt redskap för att skapa förståelse för något som händer i nuet. Problemet är bara att den historia vi möter i denna typ av retorik ofta är grovt förenklad och generaliserad. Dessutom finns det ingen naturlag som säger att en händelse i det förflutna nödvändigtvis måste få konsekvenser för nuet och framtiden. Tvärtom tycks många tragiska händelser i historien mer eller mindre ha fallit i glömska. Det är när det blir viktigt att visa att något alltid har varit på ett visst sätt, eller för att skapa sammanhållning hos en grupp, som historien plötsligt kan bli viktig igen. Historiska hänvisningar blir därför särskilt tacksamma
att använda i sammanhang när man t.ex. vill nå ut med ett nationalistiskt budskap.

Men vad är det då som gör att det är så lätt att med historiens hjälp övertyga både sig själv och andra? Hur kan man själv tänka kring de
historiska fragment och ”självklarheter” som dyker upp i vardagliga och politiska samtal och som förmedlas i olika medier? Vilken funktion fyller historien för människor i olika sammanhang? Och hur påverkas vi egentligen av den historia vi möter? Det här är några av de frågor som kapitlet försöker besvara.

 

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.