Historia som berättande

Historia finns ibland i gränslandet mellan fakta och fiktion. Historia förmedlas ofta i berättelsens form. Det innebär att en blandning av historiska fakta och myter berättas enligt ett bestämt berättarmönster som förenklar för den som läser eller lyssnar att föreställa sig hur olika händelser hänger ihop. Detta i motsats till andra framställningsformer som till exempel tematisk, utredande eller analytisk historia där man på olika sätt lyfter fram särskilda delar ur historien för att gå till grunden med ett särskilt problem eller fenomen.

Berättelsen är enkel att känna igen som genre. Den utgår från en tanke om ordningsskapande där olika moment eller händelser ska följa en enkel och förutsägbar ordning. Inget ovidkommande för handlingen ska finnas med. Även de historiska personligheterna framställs på ett entydigt sätt. Det ska vara lätt att skilja onda från goda, rika från fattiga och offer från förövare. Särskilt tydligt framträder detta i nationalistisk historieskrivning där det egna landets utveckling kan spåras från urminnes tider fram till idag. Resultatet blir oftast en förenklad och förskönad historia som intressant nog ofta har mer gemensamt med andra länders nationalistiska historieberättelser än med det egna landets förflutna. Den här typen av gemensam historia som tar avstamp i en lång historisk kontinuitet brukar man ibland kalla metaberättelse eller stor berättelse. Berättelsen kan delas in i olika undergenrer. Vissa berättelser följer ett närmast bibliskt mönster där det egna (av Gud utvalda) folkets utsatthet och uppoffringar utgör stommen för berättelsen. Andra liknar snarare en saga där kampen mellan ont och gott bär fram handlingen. Den egna nationen eller det egna folket kan framställas som ett offer genom historien eller som en vinnare. Det man alltid kan komma ihåg är att det inte nödvändigtvis är sanningssökandet som är drivkraften bakom den nationalistiska historieberättelsen utan snarare strävan efter att skapa nationell stolthet och enighet.

Om man lär sig att känna igen dessa berättartekniska grepp blir det lättare att genomskåda och ifrågasätta ett förenklat historiebruk. Om något verkar för enkelt och för självklart är det antagligen det.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.