Historia mellan nu och då

Historia är inte det förflutna. Historia handlar förstås om det förflutna, men den säger ofta minst lika mycket om den tid som den skrivs i som om den tid den försöker beskriva. Oavsett om den är vetenskaplig eller har vuxit fram ur folkmun så skapas historia utifrån tolkningar av de händelser som man ansett tillräckligt intressanta för att de ska föras vidare till eftervärlden. Det som kännetecknar historiska skildringar är att man har valt ut vissa händelser och personer – och valt bort andra. Man har förstärkt – och förminskat. Man har tolkat – och omtolkat. Det hör närmast till sakens natur att man inte kan återge händelser i det förflutna på ett fullständigt och objektivt sätt. Det skulle bli oändligt långa, obegripliga, fragmentariska och förmodligen ganska meningslösa berättelser om man ens försökte, berättelser som inte skulle fylla någon funktion och som ingen skulle intressera sig för. Nu är risken minimal att någon skulle ge sig på ett sådant projekt eftersom ingen enskild individ kan ha full överblick över ett händelseförlopp. Och det finns egentligen aldrig tillräcklig dokumentation för att man ska kunna skriva en sådan ”fullständig historia”. Man kan i stället se historia som ett slags konstruktion av det förflutna som ofta har tagit avstamp i de frågor och problem som är aktuella i nuet.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.