Långsamt från ord till handling

Två år efter antagandet i Paris hade folkmordskonventionen samlat tjugo anslutna stater och trädde formellt i kraft den 12 januari 1951. Därefter levde den i många år ett liv i skymundan, i skuggan av det kalla kriget. Artikel 1 ålägger staterna att ”förebygga och bestraffa” de handlingar som beskrivs i konventionen. Men konventionen spelade ingen roll då blivande Bangladesh 1971 bröt sig ut ur den pakistanska statsbildningen. Upp till två miljoner bengaler (främst muslimer) lär ha dödats av pakistansk militär och omkring 200 000 kvinnor och unga flickor våldtagits. Inte heller gjorde konventionen sig gällande under de röda khmerernas terror mot sin egen befolkning i Kampuchea (Kambodja )1975-79. Antalet offer var totalt minst 1,7 miljoner människor.

Även sedan det kalla krigets slut har konventionens preventiva förmåga flera gånger visat sig uddlös, i Bosnien, Rwanda och Darfur. Dock har det internationella samfundets ökande engagemang lett till reaktiva åtgärder genom tribunalerna för exempelvis forna Jugoslavien, Rwanda och Kambodja. Tribunalerna har använt konventionens definition av folkmord, vilket även gäller den permanenta internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Och när Jugoslavientribunalen (ICTY) förklarade händelserna i Srebrenica sommaren 1995 som folkmord riktat mot muslimska bosnier, använde man sig av folkmordskonventionens formulering: ”i avsikt att helt eller delvis förinta” en viss grupp. I Bosnien präglades situationen av såväl etnisk rensning (utan folkmordsavsikt) som utrotningsaktioner (med folkmordsavsikt). Ett folkmord behöver alltså inte äga rum i stor skala, det krävs inte ett visst antal döda, men omfattningen måste ända vara stor i förhållande till den drabbade gruppens storlek.

Den internationella medvetenheten om folkmordskonventionen och dess begrepp är idag hög.  Folkmordsbegreppet har blivit en faktor i världspolitiken och spelar en viktig politisk och medial roll. Hittills har fler än 140 stater (2013) anslutit sig till Konventionen och folkrätten håller på att utveckla en gemensam ”Skyldighet att skydda” (Responsibility to Protect) om inte nationalstaten själv förmår skydda sin egen befolkning. Men vi väntar fortfarande på den tid då 1948 års konvention förmår ”förebygga” folkmord (som det sägs redan i konventionens rubrik) och då inträffade brott regelmässigt leder till straff.

Förkortad text utifrån Folkmordskonventionen 60 år, en essä av Ove Bring, (2008), professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.