Höga förväntningar på FN

Ett färdigt utkast överlämnades till FN:s generalförsamling inför dess tredje session som inleddes i Paris i september 1948. Förväntningarna på FN var stora, trots att det kalla kriget kommit igång på allvar. Medierna intresserade sig mycket för Eleanor Roosevelt och hennes Kommission för mänskliga rättigheter, som hade utarbetat ett förslag till en universell deklaration för de mänskliga rättigheterna. Intresset var också stort för förslaget till en folkmordskonvention och mannen som så ihärdigt arbetat för en sådan, Raphael Lemkin. Han var på plats i Paris och följde spänt utvecklingen.

Utkastet till en folkmordskonvention debatterades i generalförsamlingens sjätte utskott från slutet av september till början av december. Artikel för artikel diskuterades i grunden, sammanlagt nitton stycken. Artikel II gjorde klart – och utskottet var enigt om – att folkmord är ett brott som begås avsiktligt mot någon av de uppräknade grupperna. Däremot gick åsikterna fortfarande isär om huruvida ”politiska eller andra grupper” skulle ingå i definitionen. Den sovjetiska inställningen fick nu stöd av en stor grupp länder, bland dem Belgien, Egypten, Iran, Brasilien, Uruguay och Venezuela. Argumentet som förenade de flesta var att politiska grupper ständigt förändrades över tid. Andra stater såg frågan ur ett mer humanitärt perspektiv och ville inkludera ”politiska grupper”, däribland USA, Nederländerna, Ecuador och Sverige. Men inför en omröstning den 2 december gjorde USA en kovändning med motiveringen att prioriteringen måste vara att säkra så många anslutningar som möjligt till konventionen. ”Politiska grupper” togs bort ur texten men det var underförstått att i ett övergripande MR-sammanhang skulle alla människor ha rätt till frihet från politiskt förtryck. Konventionstexten kunde nu överlämnas till generalförsamlingen för beslut.

Den 9 december stod ”The Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide” på generalförsamlingens dagordning. Resolutionstexten välkomnade förslaget till konvention och uppmanade staterna att ansluta sig till konventionen om den blev antagen. En röst för resolutionen var därmed en röst för konventionen.
   Lemkin var på plats i gallerierna när ordföranden ropade ut land efter land i bokstavsordning. Efter en obruten ström av jaröster stod resultatet klart: 55 ja- mot 0 nejröster! En storm av applåder fyllde plenarsalen. Lemkin var rörd och han fick personligen ta emot en mängd gratulationer. Dagen därpå antogs även den Universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Trots det kalla krigets kyla hade FN i december 1948 lyckats få igenom två epokgörande dokument om mänskliga rättigheter.

Förkortad text utifrån Folkmordskonventionen 60 år, en essä av Ove Bring, (2008), professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.