Hårda förhandlingar mellan staterna

FN:s generalsekreterare – i praktiken FN‐sekretariatet – fick nu huvudansvaret för att genomföra projektet med en folkmordskonvention. Sekretariatets avdelning för mänskliga rättigheter knöt till sig tre internationella straffrättsexperter, bland dem Lemkin, som fick ge synpunkter på sekretariatets utkast. Och til slut kunde ett färdigt konventionsutkast presenteras för generalförsamlingen sommaren 1947. Till texten fogades oväntat två utkast till stadga för en internationell brottmålsdomstol. En annan nyhet var att referensen till ”politiska och andra grupper” ändrats till enbart ”politiska grupper”. Lemkin hade gärna sluppit även detta, eftersom hans folkmordsuppfattning var starkt kopplad till kulturell identitet.

FN:s generalsekreterare uppmanade nu alla stater att komma med synpunkter på konventionsutkastet och nu började Storbritannien och Sovjetunionen ifrågasätta hela konventionsprojektets lämplighet. De menade att folkmord istället borde behandlas som en integrerad del av brott mot mänskligheten. Men majoriteten var av annan mening och generalförsamlingens antog ännu en resolution, 180(II), den 21 november 1947 som gav ECOSOC förnyat mandat att förbereda en konventionstext. En ”ad hoc drafting committee” tillsattes, bestående av Frankrike, Libanon, Nationalistkina (senare Taiwan), Polen, Sovjetunionen, USA och Venezuela. Sovjetunionen lade fram ett förslag till grundprinciper för en folkmordskonvention som hade en stark ideologisk framtoning. Företeelsen ”genocide” ansågs exklusivt kopplad till fascismens och nazismens rasideologier och frågan om vilka grupper som skulle skyddas genom konventionen hamnade nu i fokus. Den sovjetiska delegationen godtog "rasmässigt" bestämda, nationella och religiösa grupper men inte politiska eller andra grupper. De menade att förföljelse och diskriminering av politiska motståndare skulle hanteras av nationella domstolar. Stalin och hans FN-ambassadör, tidigare terroråklagaren Andrej Vysjinskij, ville hålla sovjetdiktaturens massmord på den egna befolkningen utanför folkmordsbegreppet.
    Ad hoc-kommittén gick inledningsvis på en mer allmän linje och inkluderade politiska grupper i ett konventionsförslag. Därför röstade Sovjetunionen emot (och Polen avstod). Enighet nåddes däremot angående frågan om vilka domstolar som skulle ha en särskild roll i fall av folkmord. Kommittén satsade inte på en universell jurisdiktion utan nöjde sig med krav på rättsväsendet i den stat där brottet begåtts. Denna lösning kompletterades med en öppenhet för internationell jurisdiktion i ett senare skede. (Jmfr dagens International Criminal Court  – ICC – som har kompetens att döma för folkmord).

Förkortad text utifrån Folkmordskonventionen 60 år, en essä av Ove Bring, (2008), professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.