Första steget mot en folkmordskonvention

I oktober 1945 presenterade Nürnbergåklagarna sina åtalspunkter. Lemkin ingick ett tag i det amerikanska åklagarteamet vilket fick vissa konsekvenser – åtalspunkten brott mot mänskligheten innefattade nu uttryckligen begreppet genocide för att beskriva utplånandet av etniska och nationella grupper som ”judar, polacker, zigenare och andra”. Ur Lemkins synvinkel var det en framgång. Men när domsluten avkunnades i månadsskiftet september/oktober 1946, och tretton av de åtalade fälldes för brott mot mänskligheten, förekom inte ordet genocide. Lemkin blev oerhört besviken. Hans förhoppning om en omedelbar rättsutveckling som bekräftade folkmordsbegreppet hade gått om intet.

Samtidigt pågick FN:s generalförsamlings första möte. Lemkin började lobba för en resolution som skulle syfta till en internationell överenskommelse om folkmord. Hans tanke var att detta brott mot mänskligheten inte bara, som i Nürnberg, skulle kopplas till ett pågående krig, utan också till fredstid. Därmed skulle det internationella samfundet åta sig en skyldighet att agera såväl i fred som i krig

Den 22 november lade Cuba, Indien och Panama fram ett resolutionsutkast i Lemkins anda. Där sades att eftersom sjöröveri och slavhandel är internationella brott som alla stater äger ingripa mot i såväl fred som krig, borde folkmord bedömas på samma sätt. Förslaget bemöttes positivt och många tyckte det kunde gå längre. Ett nytt resolutionsförslag antogs sedan enhälligt som resolution 96(I) av generalförsamlingen den 11 december 1946. Ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) fick i uppdrag att ta fram ett utkast till en konvention "om brottet folkmord”. Därmed var första steget taget mot en bindande folkmordskonvention.

Förkortad text utifrån Folkmordskonventionen 60 år, en essä av Ove Bring, (2008), professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.