Förintelsen anas runt hörnet

År 1945 var förberedelserna inför det som skulle bli Nürnbergrättegången i full gång och juridiska experter från de allierade staterna USA, Storbritannien, Sovjet och Frankrike förhandlade i London om rättegångens utformning. Lemkin inledde en kampanj för att domstolens statuter skulle inkludera ”genocide” som ett särskilt brott. Han pekade bland annat på ett uttalande av Hitler vid ett möte i Obersalzberg den 22 augusti 1939. Invasionen av Polen stod då för dörren och Hitler uppmanade sina generaler att vara skoningslösa när Tyskland nu skulle skaffa sig livsutrymme (Lebensraum). Hårdheten skulle glömmas av världen, endast framgången skulle räknas. Och Hitler gav exempel. Djingis kahn sände miljoner kvinnor och barn in i döden. Han var framgångsrik. De turkiska ledarna som hårdhänt byggde upp en ny stat var framgångsrika. Hitler sade: ”Vem talar idag om armeniernas utplåning?" Raphael Lemkin använde sig av Hitlers uttalande om den kollektiva glömskan för att lobba för kopplingen folkmord – bestraffning istället för straffrihet (”impunity”).

Den 8 augusti 1945 nåddes en överenskommelse i London om att domstolen skulle hantera tre brottskategorier: brott mot freden (dvs aggression), krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Den sistnämnda kategorin täckte in folkmord i anslutning till kriget, men även andra omfattande och systematiska förbrytelser mot civilbefolkningen. Lemkin var inte nöjd. Visserligen var brott mot mänskligheten ett sedan länge inarbetat begrepp, men han ansåg att begreppet ”genocide” skulle kunna användas parallellt för att särskilt komma åt handlingar riktade mot en ”nationell grupp” som sådan.

Förkortad text utifrån Folkmordskonventionen 60 år, en essä av Ove Bring, (2008), professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.