Ett brott utan namn

Efter krigsutbrottet 1939 lyckades Lemkin fly till Vilnius och sedan, i februari 1940, till Stockholm där han föreläste i internationell rätt på Stockholms högskola. I mars 1941 tog han transsibiriska järnvägen till Vladivostok, och därefter olika båtar till Yokohama och Vancouver, för att slutligen nå USA. I juni 1941 angrep Hitlers arméer Sovjetunionen och ockuperade Baltikum och östra Polen. Lemkin tappade kontakten med sina föräldrar och andra judiska släktingar. Sommaren 1941 kom rapporter om massavrättningar av judar i Lettland, Litauen, Vitryssland och Ukraina. De allierade förstod ännu inte vad som påbörjats men Winston Churchill uttryckte sig profetiskt i ett tal den 24 augusti 1941: ”We are in the presence of a crime without a name”

Det var Raphael Lemkin som skulle ge brottet dess namn, det gigantiska brott som inleddes med arkebuseringar i skog och mark, och skulle fortsätta med gasen Zyklon B i förintelselägren. Han introducerade begreppet genocide 1944, i sin bok om det nazistiska förtrycket av det ockuperade Europa, Axis Rule in Occupied Europe. Den nya termen, genocide, var en hybrid av grekiskans geno (folk, stam, ras) och latinets cide, en härledning av caedere (dödande). Den fick snabbt genomslag och införlivades redan 1945 i Websters ordbok.
Lemkin förklarade att begreppet i sin straffrättsliga mening inte krävde fysisk utplåning av en nationell eller etnisk grupp, det räckte med avsiktlig eliminering av en kulturell identitet. Brottet, menade han, skulle bli föremål för universell jurisdiktion. Misstänkta förövare skulle kunna åtalas i alla länder och kunna utlämnas till varje land som hade goda möjligheter att genomföra en rättegång.

Förkortad text utifrån Folkmordskonventionen 60 år, en essä av Ove Bring, (2008), professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.