Steven Gahigi, Mbyo

Jag är tutsi och när folkmordet inleddes flydde jag med min fru och våra två barn till grannlandet Burundi.

När jag kom tillbaka 1995 var jag skakad i djupet av mitt hjärta och jag kunde inte förmå mig till att tala om förlåtelse. Enbart i min släkt hade 70 människor dödats.

Efter en tid fann jag ny styrka och jag började åter predika. En dag under min predikan såg jag en man som grät. Efteråt kom han fram till mig och började prata. Mannen berättade att han hade dödat flera av mina släktingar, men att han efter folkmordet hade haft sådan ånger att han hade försökt begå självmord. Han bad mig förlåta honom för att lätta hans börda. Då insåg jag att jag faktiskt kunde det och jag accepterade hans vädjan om förlåtelse.

Efter den händelsen började jag på allvar predika förlåtelse och acceptans.

I dag besöker jag fängelser där folkmördare sitter och jag har hjälpt till att bygga en ny by där folkmördare och offer bor sida vid sida.

Överlevarna har tillsammans med dem som deltog i folkmordet byggt sina nya hem från grunden. De började med att göra tegelstenar till husen, i dag leker deras barn ihop. Deras liv har vävts samman, de hjälper varandra och de har lärt sig att lita på varandra. De har försonats. Det bor 45 familjer i byn.

Detta är Guds mirakel.

 

 

Text och intervju: Görrel Espelund, frilansjournalist och författare (2008)