Joséphine Mukashyaka, Kigali

När folkmordet inleddes gick hutun Joséphine Mukashyaka mot strömmen. Hon beslöt sig för att skydda så många tutsier som hon kunde.

Om andra hade gjort samma sak som jag, hade fler överlevt. Om andra hade känt på samma sätt hade vi kunnat göra mycket, särskilt för kvinnor och barn. Efteråt har jag tänkt mycket på just det. Varför inte fler gjorde som jag.

I området där jag bodde levde både hutuer och tutsier och jag kom bra överrens med alla. Min man och jag drev en liten grönsaksbutik.

När presidentens plan sköts ner började folkmordet. De satte upp barrikader och vägspärrar. De började plundra, döda och tortera människor. Vi bodde nära vägen och jag såg allt som hände, jag såg när de dödade.

Jag hörde när folk skrek: ”varför dödar ni oss? vad har vi gjort?”. Och det skar i hjärtat. Det var därför jag bestämde mig för att gömma folk, jag var helt enkelt inte med på det som höll på att hända. Jag är hutu men att vara tutsi är ju ingen synd.

Den förste jag gömde var Pascale. Han var vår granne. När han kom och bad om skydd tog vi in honom i huset och gömde honom. Varje dag kom milisen och sökte men jag gömde Pascale i en stor korg, bland många andra korgar, och lade kläder över honom.

Sammanlagt gömde vi fyra män och en flicka.

Jag var så rädd hela tiden, jag kunde knappt äta. Men jag såg ju att dessa människor var hotade utan anledning och jag bestämde mig för att göra allt för att skydda dem, även om det skulle kosta mig livet. Förutom dem vi gömde brukade tre unga män komma till huset för att äta och sova. På dagarna gav de sig av igen.

När kriget intensifierades var vi alla tvungna att fly. Av dem som jag hjälpte vet jag att fem lever i dag. De ser mig som sin mamma, jag blir bjuden till deras fester och högtider. De hjälper mig också på många andra sätt. Min man dog efter kriget och livet har blivit mycket svårare.

 

 

Text och intervju: Görrel Espelund, frilansjournalist och författare (2008)