Assumpta Umurungi, Kigali

Kvinnorna fick ta de största konsekvenserna av folkmordet. Det finns kvinnor vars män sitter i fängelse och det finns kvinnor vars män och släktingar dödades. Ändå var det kvinnorna som började tala om tolerans, enighet och försoning.

Jag är änka sedan kriget, jag förlorade mina föräldrar, min man och mina svärföräldrar. Men mina barn lever.

Att försonas är svårt, det är inget som sker över en natt, det är en process. Men i vår änkeorganisation Avega, arbetar kvinnor från båda sidor av folkmordet.

För att kunna försonas måste man kunna förlåta den som skadade dig personligen, men man måste också kunna förlåta själva skeendet. De skyldiga måste också erkänna och be om förlåtelse, annars är försoning inte möjlig.

Jag har inte helt försonats med det som hände, för ibland känner jag mig fortfarande illa till mods. Men jag hyser inte agg mot någon och jag vet inte vem som dödade min familj. Många har försonats, men det innebär inte att alla har gjort det och inte heller att alla har accepterat det som hände.

Genom gacaca har vi fått höra många berättelser om folkmordet. Och även om vi inte har fått veta hela sanningen så är en del av sanningen bättre än ingen alls. För oss som överlevde är det också viktigt att få veta var de gjorde av kropparna så att vi kan ge de döda en värdig begravning.

För försoningen tror jag att gacaca är viktigare än den internationella domstolen. I ICTR ställs bara planläggarna till svars men det är också viktigt. För det är viktigt att världen får veta hur folkmordet var upplagt. Vi vet, vi var ju här.

 

 

Text och intervju: Görrel Espelund, frilansjournalist och författare (2008)