Förintelsen och Mellanöstern

Vid tiden för andra världskriget var Mellanöstern präglat av kolonialism. De brittiska och franska intressena var starka. Storbritannien och Frankrike hade styrt flera länder genom så kallade mandatstyren, till exempel Palestina och Libanon. Tidigare hade också det Osmanska riket haft stor makt i Mellanöstern, men det riket hade nu fallit.

Vissa ledare och intellektuella sökte nu efter politiska samarbeten som kunde gynna deras nationella och antikoloniala intressen. Därför kunde Nazityskland framstå som en möjlig allierad, främst på grund av att nazisterna motsatte sig de europeiska kolonialmakterna, till exempel Frankrike och Storbritannien.

Nazityskland spred under 1930- och 1940-talet också antisemitisk propaganda i Mellanöstern. Propagandan byggde på de antijudiska stämningar som redan fanns i regionen. Nazityskland hade även planer på att utvidga sina judeförföljelser till Mellanöstern. Men de planerna blev aldrig verkliga eftersom Tyskland förlorade kriget.

Flera ledare i Mellanöstern samarbetade med nazisterna. Det mest kända exemplet är stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini. Han var både religiös och politisk ledare och levde under stora delar av andra världskriget i exil i Nazityskland. Där deltog han i nazistisk propaganda riktad mot Mellanöstern. Han medverkade också i rekryteringen av bosniska muslimer till den tyska 13:e Waffen-SS-divisionen, som var verksam på Balkan. Waffen-SS var militära förband som deltog i omfattande krigsförbrytelser, till exempel massakrer på civilbefolkningen.

Men länderna i Mellanöstern hade ingen enhetlig hållning till nazismen. Det fanns länder som samarbetade, de som gjorde motstånd och de som var neutrala. I Egypten fanns exempelvis sekulära intellektuella under 1930- och 1940-talen som var starkt kritiska mot nazisternas förföljelser av judar. Även i Turkiet förekom offentliga röster som fördömde förföljelserna av judar, men samtidigt förde den turkiska staten en diskriminerande politik mot judar.

På det hela taget bidrog nazismen och den antijudiska propagandan till ökade spänningar i Mellanöstern under andra världskriget, vilket förvärrade judarnas redan utsatta situation. Här följer några exempel på hur judiska grupper påverkades.

En omfattande pogrom mot judar i Mellanöstern ägde rum i Iraks huvudstad Bagdad den 1–2 juni 1941. Under två dagar dödades 150–200 judar, hundratals skadades, kvinnor våldtogs och tusentals judiska hem och företag plundrades. Händelsen är känd som Farhud.

Farhud var kulmen på antijudiska manifestationer som hade ökat i Irak sedan 1930-talet. Bakgrunden till manifestationerna var att Irak var politiskt instabilt efter att det hade blivit självständigt 1932. År 1941 styrdes Irak av en pro-tysk regering, men Storbritannien hade starkt inflytande, och många var missnöjda med det inflytandet. Dessutom växte en arabisk nationalism fram inom politiska och militära kretsar, som var kombinerad med sympatier för Nazityskland. Det ledde till att antisemitismen växte.

Våren 1941 störtades Iraks regering efter en brittisk militär intervention. Efter det uppstod ett maktvakuum, och under den tiden attackerades den judiska befolkningen av nationalistiska grupper, civila mobbar och delar av säkerhetsstyrkorna. I juni 1941 hade många judar samlats för att fira den judiska högtiden Shavuot, och då kulminerade attackerna i pogromen Farhud.

När Farhud inträffade fanns det cirka 135 000 judar i Irak. De hade en stark irakisk identitet och formella medborgerliga rättigheter. Farhud var inte en del av Nazitysklands systematiska folkmordspolitik, men den var tydligt inspirerad av nazistisk antisemitism och propaganda. Farhud blev en vändpunkt för Iraks judar och fick stora konsekvenser för relationen mellan judar och araber i Irak. Farhud fick också en betydande inverkan på sionismen: I början på 1950-talet, tio år efter händelserna, hade nästan hela den judiska befolkningen utvandrat till Israel. Utvandringen var en följd av nya antijudiska lagar, politisk osäkerhet och ökade motsättningar i landet.

Under andra världskriget stod Palestina under brittiskt styre och kallades det brittiska Palestinamandatet. När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 började judar utsättas för hård diskriminering och förföljelse i Europa. Många försökte därför fly, och Palestina var ett av de områden som judar hoppades kunna få komma till. Under 1930-talet migrerade 250 000 judar från Europa till Palestina. Palestina var den plats där somliga ville etablera ett judiskt hemland. De som arbetade för det kallades för sionister.

Men möjligheterna att få flytta till Palestina var begränsade, eftersom invandring krävde brittiska tillstånd. År 1939 införde Storbritannien den så kallade Vitboken, som kraftigt begränsade den judiska invandringen till Palestina. Detta väckte stark ilska, särskilt som förföljelserna av judar ökade i Europa.

När nyheter om nazisternas massmord blev kända skapade det stor sorg och rädsla bland judar i Palestina. Tusentals anmälde sig frivilligt till den brittiska armén. År 1944 bildades den judiska brigaden, som bestod av omkring 5 000 judiska soldater från Palestina. Brigaden deltog i strider mot tyska trupper i Italien under krigets slutskede. Det fanns också frivilliga från Palestina som deltog i särskilt farliga uppdrag bakom tyska linjer i Europa. En av dem var Hannah Szenes, som skickades som fallskärmsagent till Jugoslavien för att därifrån ta sig in i Ungern och hjälpa judarna där. När hon försökte ta sig in i tyskockuperat Ungern greps hon och torterades men vägrade att avslöja viktig information. År 1944 avrättades hon i Budapest, 23 år gammal.

Under andra världskriget levde sammanlagt omkring 40 000 judar i Syrien och Libanon. Området stod mellan 1940 och 1941 under den franska Vichyregimens kontroll, som samarbetade med Nazityskland och förde en antisemitisk politik. Den politiken gällde även delar av Frankrikes kolonier. Till exempel spred regimen antijudisk propaganda och diskriminerande lagar infördes som begränsade vilka yrken och vilken utbildning judar fick ha. I de franska kolonierna i Nordafrika upprättades läger för judar.

I Syrien och Libanon var situationen annorlunda. Brittiska styrkor och den franska organisationen Fria Frankrike tog över administrationen i Syrien och Libanon 1941. Då upphävdes de flesta antijudiska åtgärderna, men den politiska turbulensen och propagandan fortsatte att skapa osäkerhet för judar.

Före andra världskriget hade Iran omfattande ekonomiska och politiska kontakter med Tyskland. Men 1941 invaderades Iran av brittisk-sovjetiska styrkor. Efter det minskade Tysklands inflytande drastiskt. Iran förblev formellt självständigt men stod från 1941 under militär ockupation av Storbritannien och Sovjetunionen. Det innebar att landet i praktiken förlorade mycket av sin självständighet men samtidigt blev en central transportkorridor för de allierade under andra världskriget.

Vid den här tiden levde judar i Iran generellt relativt stabilt, jämfört med judar i Europa, även om diskriminering och antisemitisk propaganda förekom. Under perioden 1942–1943 tog Iran också emot stora grupper polska flyktingar, varav flera tusen var judar. Bland dem fanns omkring tusen barn – de så kallade ”Teheran-barnen”. De flesta av barnen hade flytt från det tysk-ockuperade Polen österut mot Sovjetunionen. Under den långa och hårda flykten hade många förlorat sina föräldrar. I Teheran upprättades ett barnhem med hjälp av bland annat den lokala judiska befolkningen. Många flyktingar togs till en början emot väl i Iran, men livsmedelsbrist ledde till ökande spänningar. Under 1943 fördes barnen vidare till Palestina, där de placerades i kibbutzer (kollektivsamhällen där människor bor och arbetar tillsammans), internatskolor och hos fosterfamiljer. Den här insatsen för att hjälpa flyktingar står i skarp kontrast till hur Irans politiska ledning agerat de senaste decennierna. Vid upprepade tillfällen har Irans regim spridit eller stött förintelseförnekande uttalanden.

Exemplen visar hur den antijudiska politiken fick konsekvenser på olika sätt i Mellanöstern. Efter andra världskriget saknade hundratusentals judiska överlevande från Förintelsen ett hemland. Många vägrade eller kunde inte återvända till sina hemländer på grund av förluster, trauma och fortsatt antisemitism. De placerades därför i flyktingläger. Många ville emigrera till Palestina, eftersom de hoppades på att det skulle skapas ett hemland för judar där. De dramatiska avslöjandena om utrotningslägren ökade det globala stödet för sionismen, som var den rörelse som ville etablera ett hemland för judar i Palestina.

Efter andra världskriget fortsatte Storbritannien att begränsa invandringen till Palestina. Det ledde till politiska konflikter och internationella påtryckningar. Den illegala immigrationen till Palestina ökade också. Dessa händelser ledde fram till att staten Israel bildades 1948.

I Mellanösterns olika länder växte efter andra världskriget rörelser som ville göra sig av med västländerna som hade koloniserat dem. Nationalismen växte också, liksom motståndet mot den ökande judiska immigrationen till Palestina. Det rådde politisk oro och förföljelser av judar. Därför försvann nästan allt judiskt liv i stora delar av Mellanöstern, uppskattningsvis nära en miljon judar från olika samhällen i Mellanöstern och Nordafrika.