Serbernas berättelse: ”Där serber bor är Serbien”

Jag heter Jovan. Jag växte upp i Bosnien-Hercegovina och när kriget bröt ut hade jag hunnit fylla 16 år. Det blev många svåra år. Mina två bröder offrade sina liv för Serbien. Men vi hade inget val. Vissa tror att vi serber bara är krigsförbrytare och bråkmakare. Det är en orättvis beskrivning som visar att människor inte ens försökt förstå. Vi älskar ju bara vårt land och vårt folk. För att du ska förstå vem jag är vill jag att du läser min historia.

Vi serber har alltid varit ett utsatt och fördrivet folk. Trots att vi har vunnit alla krig i historien har vi förlorat alla freder. Vi har skingrats över Balkan, men vi har alltid kämpat för att vårt folk ska kunna samlas i en och samma stat. För oss blev den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien både en bra och en dålig lösning. Bra eftersom vårt folk nu kunde samlas i en nation, dålig eftersom den kommunistiska regimen inte gav oss det politiska inflytande som vi rättmätigt borde ha, och eftersom den inte heller lät oss uttrycka vår religion på det sätt som vi ville. Efter Titos död fanns det krafter i landet som arbetade för en splittring av republiken. Vi ville ha kvar Jugoslavien men få mer inflytande i politiken. Samtidigt kom allt fler albanska muslimer till Kosovo och vi tvingades se hur våra serbiska bröder successivt trycktes undan från sina fäders jord. Det var en historia som vi inte kunde tillåta att den upprepades. Aldrig mer skulle vi bli offer för muslimsk expansion! Aldrig mer skulle vi tillåta kroatiska självständighetssträvanden att splittra vårt folk!

På många sätt påminner vår historia om den judiska. Fördrivning, utsatthet och lidande är något som går som en röd tråd genom den serbiska historien. Men trots alla stora bakslag och motgångar har vi ändå alltid kämpat tappert för att samla vårt skingrade folk inom samma gränser. Vi har en lång historia på Balkan. Under 600- och 700-talen invandrade vi till det område som idag utgör de sydöstra delarna av Serbien och bildade små furstendömen. Redan innan vi kom till Balkan utgjorde vi serber således en sammanhållen grupp, skild från kroater och andra.

Vår religion är viktig för vår identitet och sammanhållning: att vara serb är att vara serbiskt ortodox. När östkyrkan bedrev sin mission i det serbiska/bysantinska området under 800-talet blev vi kristna. När sedan den kristna kyrkan delades år 1054 blev floden Drina även i bokstavlig bemärkelse en vattendelare mellan oss ortodoxa i öst och de katolska kroaterna i väst. Men den allra viktigaste religiösa symbolhändelsen i vår historia inträffade år 1219 när det skapades ett oberoende serbiskt ortodoxt ärkebiskopsdöme. Då befästes vår serbiska identitet.

Vårt land – Serbien – vilar på en lång tradition ändå från 1100- och 1200-talen när kungahuset Nemanjić rådde över de landområden som idag utgör Serbien, Hercegovina och Makedonien. Det var en storhetstid som vi gärna ser tillbaka till. Men när Osmanska riket erövrade bit för bit av Balkan satte turkarna till slut stopp för en fortsatt utveckling av riket. Vid slaget mot osmanska trupper vid Kosovo Polje år 1389 förlorade vi vår maktposition. Det var ett gigantiskt nederlag och den viktigaste brytpunkten i vår historia. Med slagordet ”För det gyllene korset och för den hedervärda friheten” offrade många av våra starkaste serbiska adelsmän livet i striden för vår tro och vår strävan efter ett stort och sammanhållet serbiskt rike. Detta slog hårt mot vårt militära ledarskap. Vår hjälte, prins Lazar, dog i slaget och blev sedan helgon i den serbiskortodoxa kyrkan. Dagen för slaget vid Kosovo Polje, den 28 juni, är fortfarande en viktig helgdag för oss då vi hedrar dem som föll offer för turkarna.

Ända sedan slaget vid Kosovo Polje har vi kämpat för att återskapa serbisk sammanhållning inom ramen för en stat. Kampen har varit fylld av motgångar. Vårt folk utsattes för svårt förtryck under det turkiska styret. Många av oss tvångsomvändes till islam. Det hände att turkarna tvingade oss att lämna våra söner som slavar; de tillät oss inte att lära oss läsa och skriva och vi fick varken äga musikinstrument eller vapen. Förtrycket har samtidigt bidragit till att skapa en särskild serbisk stolthet och
nationalitetskänsla. Vi har hela tiden blivit påminda om att vi hör ihop.

Turkarnas framfart på Balkan bidrog också till att vår befolkning splittrades geografiskt. Österrike hade under 1500-talet upprättat en militariserad buffertzon, i dagens Kroatien belägen i det område som då gränsade mot Osmanska riket, och hit kom många av oss som flytt undan turkisk ockupation. Österrike erbjöd nämligen mark och skattelättnader om man ställde upp i deras försvar mot turkarna. Samtidigt reducerades vår kvarvarande befolkning i Kosovo till en minoritet på egen mark, eftersom mängder av muslimska albaner slog sig ned i de områden som vi serber fått lämna.

De av oss som flydde till den s.k. militärgränsen fick till att börja med behålla vår gamla religion och kultur, men så småningom försökte den kroatiska adeln och den katolska kyrkan att tvinga oss till anpassning. Under mitten av 1800-talet upplöstes militärgränsen och området blev en del av Kroatien, men de serbiska familjer som bott där sedan generationer stannade kvar.

Det är inte svårt att förstå vårt lidande under det hårda kroatiska styret. Och vår enda räddning undan kroaterna var att försöka ställa militärgränsområdet under serbisk kontroll.

Vi serber startar inte krig men vi har alltid med kraft försvarat det som är vårt! Vi har alltid strävat efter att ena vår serbiska befolkning, precis som vår nationella slogan lyder: “Endast enande kan rädda serberna”. Vi var de första sydslaverna som reste oss mot det imperialistiska styret och det var vårt blod som hade offrats när vi banade väg för Jugoslavien.

Inget folk led så svåra mänskliga förluster som vi under första världskriget. Så vi kände att vi hade förtjänat en ledande position i Jugoslavien. I stället mötte vi bara otacksamhet och kritik från de andra sydslaverna. Efter århundraden av förtryck under turkiskt och österrikiskt styre lyckades vi under 1800-talet och det tidiga 1900-talet utvidga Serbiens gränser, men det var ändå långt kvar till en serbisk stat som omslöt alla serber på Balkan.

Med kungariket Jugoslavien, som bildades efter första världskriget, lyckades vi trots allt komma närmare vårt mål. Eftersom Serbien var den starkaste staten i området var det naturligt att vi också fick störst inflytande i det nybildade riket. För att inte uppmana till nationalism organiserades riket utifrån andra principer än de nationella gränserna. Men trots all välmening kom brutala protester från framför allt kroaterna som vägrade att infoga sig i kungariket Jugoslavien. De mördade vår serbiske kung och vi tvingades till eftergifter.

Med andra världskriget blev allt ännu värre. Det var när nazisterna upprättade ett ”Miniserbien”, som blev en lydstat till Tyskland, som Jugoslavien drogs in i kriget. Vi var förtvivlade. Samtidigt pågick ett inbördeskrig mellan kungatrogna Tjetniks (soldater som kämpade för ett Storserbien) och partisanerna (en grupp med kommunistiska rötter som var emot nationalism och som ville ha ett enat Jugoslavien), men båda grupperna slogs för att göra vårt land fritt.

Under kriget införde den storkroatiska staten raslagar som skulle ”skydda det ariska och kroatiska blodet” och som en konsekvens av detta började Ustasja-regimen fördriva och mörda serber som levde på kroatisk mark. Kroaterna stack oss i ryggen genom att begå folkmord mot de serber som satt fast i den så kallade självständiga staten Kroatien.
De upprättade enligt tyskt mönster koncentrations- och förintelseläger där Jasenovac (1941–1945) blev det största. Förhållandena för de fångar som levde i lägren var fruktansvärda. Om de inte svältes och tvingades till straffarbete, eller stympades som avskräckande exempel, mördades de genom exempelvis förgiftning eller dränkning. Eftersom kvinnor och barn inte kunde bidra i lika hög utsträckning till arbetet, mördades de först.

Omkring en miljon serber fick sätta livet till på grund av Ustasjas strävanden att skapa ett “rasrent” Kroatien. Utifrån det perspektivet är det inte särskilt svårt att förstå partisanernas dödsskjutningar av kroater i Bleiburg. Många av våra egna serbiska bröder var partisaner och hade inget annat val än att skipa rättvisa när de mötte sina mördade vänners banemän. Och sett till siffror var det också betydligt färre som dödades i Bleiburg (ca 30 000 personer) än i kroaternas massmord på serber.

Vår historia har alltid haft stora likheter med den judiska historien. Vi har båda varit hårt utsatta och fördrivna folk. Med andra världskriget och dess massakrer och försök att utrota vårt serbiska folk blev kopplingen till judarnas svåra prövningar ännu tydligare. Liksom koncentrationslägren för judarna blev Jasenovac för oss det yttersta beviset på kroatisk brutalitet och serbisk utsatthet.

Ni måste komma ihåg att för oss som själva var med, eller har hört de gamla berätta om vårt lidande under andra världskriget, är detta ett högst levande och mycket smärtsamt minne som inte kommer att blekna än på mycket länge.

Att glömma, förlåta och gå vidare efter kriget var inte lätt. Vi var och har alltid varit offer för andras maktbegär. Endast människor som inte förstår vår utsatthet kan klandra oss för vår omsorg om våra egna när vi såg att historien än en gång var på väg att upprepa sig.

Efter Titos död tvingades vi se hur Kosovo fick alltför mycket självständighet och hur våra serbiska bröder riskerade att kuvas och splittras igen. Vi hade inget annat val än att göra allt som stod i vår makt för att försvara Jugoslavien och vårt folk.

Efter kriget hade Tito gett fler och fler rättigheter till de andra grupperna på bekostnad av den serbiska befolkningen. Serberna var splittrade i olika republiker, ofta i svåra ekonomiska eller politiska situationer. För oss verkade det som om vi med andra världskriget återigen vunnit ett krig men förlorat freden. Och direkt efter att Tito dött började Kroatien och Kosovo slåss för självständighet.

Vi hade alla i färskt minne vad som hände förra gången då vi serber satt fast i ett självständigt Kroatien. Och Kosovo var ju vår civilisations vagga! Vi behövde med alla medel slåss för att förhindra ett nytt folkmord på det serbiska folket.