Kroaternas berättelse: En tusenårig strävan mot självständighet

Jag heter Ivana. Jag är född och uppvuxen i Bosnien-Hercegovina, men jag har delar av min släkt i Kroatien. Jag har egentligen mycket mer gemensamt med folk från Väst- och Centraleuropa än med de andra grupperna i landet, men jag är stolt över både Bosnien-Hercegovina och mitt ursprung som kroat. När kriget bröt ut 1992 var jag bara 14 år. Jag skulle förlora två av mina bästa vänner och min far innan det var slut. Det var en fruktansvärd tid men som ändå ledde till något gott för det kroatiska folket. Läs min historia innan du dömer mig.

Ända sedan 1000-talet har vi kroater kuvats under främmande makter. Men vår identitet har varit stark och vi har hela tiden strävat efter att få en självständig stat. Det har varit en blodig kamp och vi har fått utstå många umbäranden.

Under 1900-talet genomled det kroatiska folket långa och svåra krig, särskilt andra världskriget och självständighetskriget under 1990-talet. Kroatien fick sin självständighet, men vi kroater i Bosnien-Hercegovina som önskade bli en del av Kroatien fick se våra drömmar krossas. För att du ska förstå vårt agerande och varför allt blev som det blev behöver du veta vilka vi är, hur vi kämpat genom historien och vad vi tvingades utstå under andra världskriget. Vi hade inget annat val än att försvara det som var vårt under 1990-talets krig i Jugoslavien.

Vi kroater är stolta över vilka vi är. Vår kultur vilar på en lång historisk tradition och vi värderar fred och rättvisa högt. Vi kom tidigt till Balkan. Vi var alltså redan på plats när serber och andra slaver invandrade till Balkan och vår rätt till området är självklar. För oss är vår självständighet mycket viktig.

Att vara kroat är att vara kristen och att bekänna sig till den romerskkatolska tron. När vi invandrade till Balkan anpassade vi oss snabbt till det redan existerande politiska, religiösa och kulturella livet där. Eftersom vi från våra tidigare bosättningar kommit i kontakt med den kristna tron gick det snabbt för oss att ta till oss budskapet i religionen. Kyrkans mission blev därför närmast en mission för redan frälsta. Och när den kristna kyrkan år 1054 delades i två grenar befäste det den kulturella skillnaden som redan funnits mellan oss och serberna. Vi erkände oss till den romersk-katolska kyrkan medan serberna anslöt sig till den ortodoxa grenen av kyrkan. Vår tro stärkte kopplingen till Västeuropa, en koppling som ännu idag är viktig för vår identitet och självbild.

Som katoliker i ett område som gränsar mot serbisk ortodoxi och islam har vi ofta i historien blivit utsatta för religiöst förtryck och tvingats försvara vår tro och våra traditioner. Kanske kan man se oss som det kristna Europas yttersta utpost och försvarare.

Perioden då kungariket Kroatien existerade, ungefär mellan år 925 och 1102, är en viktig referenspunkt i vår historia. Under alla de år som vi kuvats av främmande makter har vi sett tillbaka på den här tiden som ett ideal och velat återskapa det riket. Den förste kroatiske kungen, Tomislav, är än idag en viktig symbol för vår kamp för självständighet. Genom omständigheter som vi inte kunde råda över tvingades vi dock in i en union med Ungern 1102 och därmed var den kroatiska storhetstiden över. Samtidigt lyckades våra kroatiska riksdagar (Sabor) delvis bevara vår kroatiska stat genom att vid flera tillfällen välja andra kungar än ungerska. Samtidigt som Kroatien under historiens gång nästan alltid lytt under andra stater har landet ändå burits fram av kroatiska kungar ända sedan högmedeltiden.

Som den förste kungen för ett självständigt Kroatien ses Tomislav som något av en landsfader för många kroater. Om man besöker Kroatien idag kan man se Tomislav stå staty på flera ställen, bland annat i Zagreb. På tusenårsdagen av hans tillträde som kung, år 1925, lät man tillverka och sätta upp en mängd minnesmärken.

På grund av Kroatiens strategiska läge vid den dalmatiska kusten – för både handel, sjöfart och krigföring – har vi alltid utsatts för expanderande stater. Vilka som stått för det hotet har skiftat under historiens gång. Till att börja med utgjorde Ungern det främsta hotet mot Kroatiens existens. Samtidigt som Kroatien kämpat för självständighet från Ungern hade vi kroater i Bosnien-Hercegovina tvingats underkasta oss det osmanska riket under flera hundra år. Eftersom osmanerna införde islam som statsreligion och lockade med privilegier för dem som valde att konvertera, blev vi som höll fast vid vår katolska tro särskilt utsatta.

År 1878 var Osmanska rikets dominans över Bosnien-Hercegovina över. I stället tvingades Bosnien-Hercegovina lyda under Österrike-Ungern. Det osmanska styret hade inneburit ett ekonomiskt, socialt och religiöst förtryck för oss kroater i Bosnien-Hercegovina, men det blev inte så mycket bättre med det nya styret. Då blev i stället motsättningarna större mellan oss och serberna. Det var främst deras alltmer uttalade strävan efter ett storserbiskt rike som vi såg som ett hot. Om det storserbiska riket skulle bli verklighet, vad skulle då hända med den kroatiska självständigheten? När de serbiska maktsträvandena under 1900-talet blev ännu mer uttalade tog Österrike-Ungern vårt parti. Men därigenom blev konflikten mellan oss och serberna ännu större. Serbernas maktanspråk och expansionslystnad blev sedan huvudorsaken till motsättningarna mellan oss och dem under hela 1900-talet.

Kungariket Jugoslavien var inte alls en tillfredsställande statsbildning för oss kroater. Den nybildade staten hade i själva verket tagit formen av en stark centralmakt där serberna hade det starkaste inflytandet. Vi kände oss förtryckta. Att de gamla historiska regionerna, och däribland Kroatien, förlorat sin politiska betydelse genom att riket splittrats i 33 regioner, var ytterligare ett bakslag för oss. Nu kändes kroatisk självständighet om möjligt ännu viktigare än tidigare.

Vårt missnöje med det rådande styret ledde år 1934 till att en fascistisk kroatisk extremistgrupp, Ustasja, såg sig tvungen att mörda den serbiske kungen för att få uppmärksamhet som kunde leda till en radikal förändring i Kroatienfrågan. Vi vanliga kroater sympatiserade inte med dådet men vi kunde förstå Ustasjas frustration.

När Kroatien blev självstyrande (om än inte självständigt) år 1939 var vi många som hoppades på bättre tider. Men det serbiska inflytandet över Kroatien var fortfarande alldeles för stort så vårt missnöje kunde inte stillas. Andra världskriget skulle bli en svart period i vår historia.

När Jugoslavien tvingades ge upp sin neutralitet i samband med att landet ockuperades av Nazityskland och de andra axelmakterna fick detta svåra konsekvenser för oss kroater. Kroatien och Bosnien-Hercegovina utropades nu till Oberoende staten Kroatien. Det innebar förvisso någon form av självständighet, men det skulle inte bli en statsbildning på våra egna villkor. Nazityskland försökte först att samarbeta med Kroatiens ledande politiker för att styra den nya staten, men de vägrade. Bättre gick det när de ville samarbeta med extremnationalistiska Ustasja, som strävade efter att skapa ett Kroatien för endast kroater.

Med stöd av Nazityskland genomförde Ustasja sin plan som gick ut på att fördriva framför allt serber men även judar och romer. Ustasja upprättade också flera koncentrationsläger i Kroatien. De största var Jasenovac och Stara Gradiška, där upp till 50 000 människor dödades. Men man ska komma ihåg att det här var Nazitysklands och Ustasjas verk! Vi vanliga kroater tog avstånd från det som hände, då som nu. I början av kriget var det bara ca 10 procent av oss som stödde Ustasja och i slutet av kriget, år 1945, hade de allra flesta helt tagit avstånd från rörelsen. Vi kroater är inga nazister. Det var ytterst få av oss som sympatiserade med de brutala metoder som Ustasja använde för att uppnå sina mål.

Men trots att majoriteten av oss alltså var emot Ustasja och deras härjningar fick vi under kriget utstå ofattbara lidanden bara för att vi var kroater. Andra nationaliteter förstod inte att göra skillnad mellan oss och Ustasja. Till det kom serbernas aggressiva expansionssträvanden som skulle komma att slå otroligt hårt mot oss. Oändligt många kroater dödades under krigets gång av Tjetniks (serbiska kungatrogna) i deras strävan att skapa ett Storserbien för endast serber.

Bland de jugoslaviska partisanerna fanns många serber som på grund av Ustasjas framfart kände ett särskilt hat mot oss kroater. I slutet av kriget resulterade partisanernas hämndbegär i att de urskillningslöst mördade oskyldiga kroater som inte hade någon som helst koppling till Ustasja och dess verk. Den största och mest kända massakern började i Bleiburg år 1945. Ungefär 200 000 människor, varav de flesta kroater, dödades av partisanerna i Bleiburg och under tvångsmarschen därifrån, den s.k. Korsets väg. I förhållande till hur många som Ustasja dödat i koncentrationslägren var det långt fler oskyldiga kroater som fick sätta livet till i Bleiburgmassakern och i Tjetniks utrensning av kroater.

Efter kriget var det tänkt att allt detta skulle förlåtas. Men trots Titos försök att skapa sämja mellan de olika nationaliteterna inom landet hade kriget gett oss kroater djupa sår. Vårt land hade varit ockuperat av en främmande makt som vi inte sympatiserade med. Ändå hade vi straffats hårt för vad andra gjort. Efter kriget vägrade den jugoslaviska ledningen att erkänna förflyttningen och dödandet av de kroatiska flyktingarna som en krigsförbrytelse. Det blev aldrig någon offentlig debatt, men underförstått menade de att de brott som partisanerna begått mot kroaterna inte gick att jämföra med Ustasjas folkmord på serber och andra grupper.

Och inte blev det hela bättre av att serberna fortsatte att styra och ställa i den inhemska politiken. Att Tito utsåg Belgrad (i den serbiska delrepubliken) till huvudstad blev det yttersta beviset på deras dominerande ställning inom den jugoslaviska federationen. Under Titos tid vid makten kom vår kamp för självständighet av sig – men känslorna fanns ändå kvar.

Vi kroater ville bara ha vår självständiga stat igen. Vi har en historisk rätt till det, precis som andra europeiska nationer. Förvisso hade vi lyckats få ett självständigt Kroatien under andra världskriget, men tyvärr var det på fel sida i kriget och det resulterade i många brott. Under många år under den socialistiska Jugoslavientiden levde vi i en ständigt underordnad position i förhållande till serberna. Vi protesterade! Vi ville kunna behålla inkomsterna från Kroatiens turism och vi ville ha ett kulturellt självstyre. Serberna slog bakut och gick inte med på våra reformkrav. De ville centralisera landet i stället. Det var därför som vi kämpade för självständighet.