Till innehåll

Jugoslavien – En bakgrund

Vad var det som egentligen hände tiden innan det första Jugoslavienkriget bröt ut i Slovenien 1991? På den här sidan kan du läsa om tiden innan kriget.

Bilden visar en sönderskjuten vägg.

Foto: Adam Haglund

Jugoslavien – En bakgrund

När jag växte upp under 1970- och 1980-talen talades det aldrig om Jugoslaviens olika nationaliteter. Mina föräldrar var kommunister, vi kallade oss för jugoslaver och vi såg upp till Tito. Vi gick aldrig i kyrkan och det gjorde inte så många andra heller. Visst såg jag att flera av våra vänner ibland hade andra traditioner än vi, men det var bara positivt. Allt förändrades 1991. Plötsligt blev nationalitet avgörande för vilka vi kunde umgås med. Eftersom mamma var kroat och pappa serb kunde jag inte välja identitet. Jag är ateist, mitt namn är serbiskt och jag har gått i en katolsk (kroatisk) skola. Idag, 2011, ser jag mig främst som bosnier. 

- Bojana, uppvuxen i Banja Luka där hon fortfarande bor.

Tiden före kriget - Ett land i upplösning

Vad var det som egentligen hände tiden innan det första Jugoslavienkriget bröt ut i Slovenien 1991? För att förstå det måste man gå några år tillbaka i tiden. Den 4 maj 1980 dog Jugoslaviens president, den då snart 88-årige Jozip Broz Tito. Hans begravning blev historiskt sett unik i sitt slag: 128 länder i både öst och väst var representerade och inte mindre än 47 utrikesministrar, 31 presidenter, sex prinsar och fyra kungar hade slutit upp.

Den stora internationella uppmärksamheten kring Titos död hade sina orsaker. Han hade styrt Jugoslavien ända sedan 1945 och det ansågs allmänt – både inom och utom landet – att det var han som person som hållit ihop det unga och nationellt/religiöst sett heterogena landet. Med tanke på den politiska situationen, där socialismen utgjorde ett allt svagare sammanhållande kitt och där nationalismen åter började vinna mark, föreföll risken överhängande att krig skulle bryta ut efter hans död. 

Det dröjde ytterligare elva år innan de inre stridigheterna ledde till krig. När det väl hände hade Jugoslaviens ekonomi kollapsat och de rika republikerna i norr ville inte längre, som man såg det, försörja de fattigare provinserna i södra Jugoslavien. De nationalistiska slitningarna och de kommunistiska regimernas sönderfall i hela Östeuropa under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal hade drivit på händelseutvecklingen i Jugoslavien. 

Långt ifrån alla i Jugoslavien stödde de nationalistiska partierna. Men när konflikterna bröt ut, en efter en, stod striderna mellan olika grupper eller nationaliteter – utan hänsyn till andra politiska skiljelinjer. På förhållandevis kort tid förändrades hela den politiska scenen dramatiskt. Nationella slitningar inom landet blev alltmer påtagliga, vilket inte minst märktes i den politiska retoriken. Eftersom nationalitetskänslan bland de grupper som levde i Jugoslavien till stor del bottnade i religiös tillhörighet, blev religionen en av de viktigaste identifikationsgrunderna, trots att Jugoslavien vid den här tiden var relativt sekulariserat.

I den här situationen blev det allt vanligare att politiker började använda historiska jämförelser och argument hämtade från den egna nationella gruppens historieberättelser. Politiker – ofta före detta medlemmar i det kommunistiska partiet – kunde nu spela ut det nationalistiska kortet med stor framgång. Men vilka känslor spelade de egentligen på och vad var det för erfarenheter och föreställningar som människorna hade med sig som gjorde att de så snabbt tog till sig andemeningen i den politiska retoriken?

Religionen som hot – Islam i fokus

Alija Izetbegović, senare president i Bosnien-Hercegovina, dömdes år 1983 till fjorton års fängelse av den kommunistiska regimen i Jugoslavien. Brottet var att han skrivit två böcker om islam som ansågs kontrarevolutionära och regimkritiska. Från serbiskt håll användes rättegången för att påvisa muslimsk fanatism bland Bosnien-Hercegovinamuslimerna. År 1988 frigavs han efter påtryckningar från människorättsorganisationer.

Historiens makt – Talet vid Kosovo Polje

I juni 1989, på 600-årsdagen av slaget mellan en kristen koalitionsarmé och den ottomanska armén vid Kosovo Polje, höll den serbiske kommunistledaren, Slobodan Miloševič, ett tal inför omkring en miljon människor på den plats där slaget ägt rum år 1389.

Konflikter mellan kosovoalbaner och serber i området var anledningen till den stora uppslutningen. Talet handlade om serbernas kamp och ödesdigra nederlag mot turkarna. För många serber var det en välkänd historia som väckte starka känslor av utsatthet, nationell stolthet och revanschbegär. Talet slog an de nationalistiska strängarna hos den serbiska befolkningen både i Kosovo och i övriga Jugoslavien, samtidigt som det skapade oro hos de andra grupperna i Jugoslavien.

Kriget i Bosnien-Hercegovina

Den serie av krig som vi känner som Jugoslavienkrigen pågick med vissa uppehåll mellan 1991 och 2001. Det här projektet fokuserar dock endast på de konflikter och det krig som pågick 1991–1995 och i synnerhet tiden från 1992 då krig utbröt i Bosnien-Hercegovina, ett område som ofta brukar beskrivas som ett Jugoslavien i miniatyr. Ingen av de andra jugoslaviska delrepublikerna hade samma etniska och religiösa mångfald. De största grupperna utgjordes av Bosnien-Hercegovinamuslimer, serber och kroater – samtliga tre med nationsstatus (Se fotnot 1*). Åtminstone utifrån sett levde dessa bosniska grupper länge i harmoni och många identifierade sig troligen kort och gott som jugoslaver. Inte minst i städerna levde man sida vid sida och andelen blandäktenskap var förhållandevis hög. När de nationalistiska stämningarna under 1980- och 1990-talet blev alltmer påtagliga i andra delar av Jugoslavien, höll Bosnien-Hercegovinas ledare länge en låg profil. Den förhållandevis lilla republiken och dess människor hade mycket att förlora på nationell splittring.

År 1991 bröt kriget ut i både Slovenien och Kroatien. Den kroatiska majoriteten eftersträvade en självständig kroatisk stat. Kriget i Kroatien ställde dem mot landets serbiska minoritet som önskade att antingen stanna kvar i Jugoslavien eller i ett Serbien med en serbisk majoritet. De häftiga striderna i Kroatien fick mycket negativa följder även för Bosnien-Hercegovina, som också hade en stor kroatisk och serbisk befolkning. Bosnien-Hercegovina drogs så småningom in i kriget. Den grundläggande konflikten, både i Kroatien och i Bosnien-Hercegovina, kan i korthet sammanfattas med frågan «Varför ska vi vara en minoritet i ert land när ni kan vara en minoritet i vårt land?»

Många serber såg en fara i ett självständigt Bosnien-Hercegovina där de endast skulle utgöra en minoritet. I stället ville de att området även i fortsättningen skulle vara en del av Jugoslavien som de såg som en möjlig statsbildning för att hålla ihop sin geografiskt splittrade grupp. Många bosnienmuslimer, å sin sida, upplevde federationen Jugoslavien som alltmer styrd av serbiska krafter, vilket de såg som ett hot mot sin existens. När kriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut den 5 april 1992, just efter att området erkänts som en självständig stat, var det slitningarna mellan serber och bosnienmuslimer som var den tändande gnistan. Även kroaterna ansåg sig ha rätt till Bosnien-Hercegovina, och eftersom Serbien förde krig mot Kroatien valde de att ställa upp på bosnienmuslimernas sida i konflikten. Åren 1993 and 1994 utkämpades bittra strider mellan bosnienkroater och bosnienmuslimer.

När kriget i Bosnien-Hercegovina var över 1995 hade omkring 100 000 människor dött. Familjer hade splittrats och gamla vänner hade blivit fiender. Många hade tvingats fly till andra länder. Hela landet var krigshärjat och den hårdast drabbade staden, Sarajevo som var belägrad under flera år, låg i ruiner. För människorna i Bosnien-Hercegovina är kriget och dess konsekvenser ännu år 2011 ytterst påtagliga. Krigsförbrytelserna hade varit närmast oräkneliga och rättegångarna beräknas fortsätta ytterligare många år fram i tiden. De etniska motsättningarna på politisk nivå idag har också snarast förstärkts genom systemet med en etniskt sammansatt regering.

1* Serber och kroater erkändes som nationer redan vid bildandet av Jugoslavien, medan bosnienmuslimerna inte fick nationsstatus som “etniska muslimer” förrän under 1960-talet.

Jugoslaviens tillkomst

Vad var då Jugoslavien och vilka var jugoslaverna? Genom historien har det område som utgjorde 1900-talets Jugoslavien (namnet betyder ”sydslavernas land”) bestått av ett antal olika statsbildningar som ofta stått under utländsk överhöghet från både öst och väst. Det var egentligen först i samband med de nationalromantiska strömningarna under 1800-talet som tanken om en enad sydslavisk nation började växa sig stark. Under den tiden bildades den så kallade illyriska rörelsen, som blev ett slags brytpunkt i synen på nationsbildning på Balkan, eftersom rörelsen riktade ljuset mot det som de menade var utmärkande för sydslavisk kultur och talade för behovet att samla alla sydslaver i en stat. Som sydslaver räknades bland annat slovener, kroater och serber. Under 1800-talet utgjorde dock inte bosnienmuslimerna en särskild nationell grupp. De betraktades i stället av andra som muslimer med kroatiskt och/eller serbiskt ursprung, och betraktade sig själva som muslimer.

Trots strävan att ena alla sydslaver i ett rike kom de att hamna i olika länder före 1914 − i Österrike-Ungern, Osmanska riket och i Serbien. I december 1918, i samband med freden efter första världskriget, utropades så Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Det unga kungariket plågades under hela mellankrigstiden av svåra inre nationella slitningar, något som kung Alexander försökte komma till rätta med bland annat genom att ge landet namnet Jugoslavien – “sydslavernas land” – och bygga på en gemensam jugoslavisk identitet. Han lyckades inte. Efter andra världskriget skapades till sist en federation − Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien.

Jugoslaviens historiska trauma – Andra världskriget

Utifrån ett historiebruksperspektiv utgör andra världskriget en central referenspunkt i den jugoslaviska historien. Då skapades förutsättningarna för en jugoslavisk sammanhållning genom uppslutningen kring partisanrörelsen, samtidigt som alliansbildningar, konflikter och massakrer bidrog till djupa klyftor mellan de olika nationaliteter som skulle ingå i Jugoslavien efter kriget.

I april 1941 invaderade Nazityskland och de andra axelmakterna Jugoslavien. För Bosnien-Hercegovinas del innebar det ett långt och våldsamt krig med tre stridande arméer: jugoslaviska (kommunistiska) partisaner, kroatiska Ustasja och serbiska Tjetniks – förutom ockupationsmaktens trupper.

Partisanrörelsen hade som mål att ena Jugoslavien som ett kommunistiskt land. Deras ledare blev Josip Broz ”Tito”, och «Broderskap och enhet!” blev deras slagord. Partisanerna stred först som gerillasoldater och sedan från 1944 som den nya jugoslaviska armén. Till partisanerna anslöt sig människor från alla de nationella grupperna i Jugoslavien och de strävade efter att utgöra en motkraft till extremnationalistiska rörelser.

Många serber hade anslutit sig till partisanerna just för att kunna bekämpa Ustasja, den kroatiska fascistiska rörelsen med kopplingar till Nazityskland. Ustasja strävade efter att skapa ett Kroatien för endast kroater och hade använt sig av brutala metoder för att endera tvångsomvända eller fördriva serber och andra grupper. De upprättade också koncentrationsläger där framför allt serber och judar mördades. Ustasjas härjningar ogillades av alla partisaner, men svårast var det för de serbiska partisanerna. När landsmän mördades för sitt ursprung väckte det starka känslor.

Andra världskriget medförde stora mänskliga förluster i Jugoslavien. Under 1980- och 1990-talet deltog både politiker, historiker och journalister i en inflammerad debatt om hur många och vilka som fallit offer under andra världskriget. Denna sifferexercis kring dödstalen blev en viktig och mycket problematisk del av den nationalistiska retoriken för både serber och kroater. Förvanskningen av antalet offer som gjordes på bägge sidor skapade en atmosfär av bristande tillit och rädsla som bidrog till kraftigt försämrade relationer mellan de olika nationaliteterna i Jugoslavien, och speciellt mellan serber och kroater.

Trots detta kan man konstatera att det idag går att nå någon form av konsensus kring dödssiffrorna i Jugoslavien under andra världskriget. Exempelvis kan nämnas att ca 330 000 av totalt 2,1 miljoner serber som då var bosatta i det dåvarande fascistiska Kroatien mördades under kriget.

Bara i Jasenovac, det mest ökända av Ustasjaregimens koncentrationsläger mördades mellan 90 000 och 120 000 människor, främst serber, judar och romer. Under andra världskriget mördades totalt i Jugoslavien ca 80 procent av judarna, 8,1 procent av muslimerna, 7,3 procent serber och 5 procent av alla kroater. Vid massakern i Bleiburg, där kroater föll offer för partisanarmén, uppskattar dagens historiker dödssiffran till ca 50 000. Massakern var ett av de allra viktigaste inslagen i den kroatiska nationalistiska berättelsen under 1980- och 1990-talen.

Titos Jugoslavien – Broderskap och enhet

Efter andra världskriget och dess trauman bildades Jugoslavien, som kom att bestå av sex delrepubliker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro samt Makedonien. Josip Broz Tito blev en omtyckt och hyllad president och det växte också fram en personkult kring honom. Hans mål var att skapa ett väl fungerande socialistiskt land och harmoni mellan olika etniska/nationella och religiösa grupper från dessa nationer. Med slagordet “broderskap och enhet” förde han en politik som gick ut på att stävja alla uttryck för nationell osämja.

På ett ytligt plan och utifrån sett verkade det länge som om han hade lyckats. Slovener, serber, kroater, bosnienmuslimer, judar och andra grupper – alla blev de nu en del av Jugoslavien. Titos ambitioner underlättades både av att människor var trötta på de ständiga nationella konflikterna och av att religionen hade minskat i betydelse under1900-talet. Staten tillät människor att ge uttryck för sin egen nationella identitet så länge dessa yttringar inte blev överdrivet nationalistiska, kritiska mot staten eller mot andra grupper. Något som bidrog till den jugoslaviska identiteten var den speciella form av socialism som införts av Tito.

Efter 1948 valde Jugoslavien en egen och mer självständig väg än andra öststater som lydde under Sovjetunionen. I stället för planekonomi införde Tito efter 1960 ett slags socialistisk marknadsekonomi. Jugoslavien blev därmed också mer öppet än andra kommunistiska stater både för export och import av varor och möjligheter för människor som ville resa in eller ut ur landet. Under 1960- och 1970-talet, när Sverige och andra västländer var i stort behov av arbetskraft, kunde jugoslaviska män resa ut som gästarbetare eller utvandra till de länder där de kunde få jobb – något som var en omöjlighet i andra öststater. Ekonomin var alltså bättre och friheten större än i andra öststater. Jämfört med många västländer hade Jugoslavien också en högre grad av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Allt hade dock skett inom ramen för en diktaturstat med allt vad det innebar i form av auktoritära metoder och missnöje bland befolkningen. Trots att många av landets invånare till synes verkade ha lagt det förflutna bakom sig och såg sig som jugoslaver försvann inte de gamla nationella identifikationsgrunderna. Konflikterna underblåstes av den statsbildning som Jugoslavien utgjorde, bland annat eftersom den skapade en konkurrens mellan de olika grupperna vad gällde politiskt inflytande över den gemensamma staten.

Efter Titos död gavs åter utrymme för nationalismen på den politiska scenen i Jugoslavien. Titos livslånga presidentskap ersattes av ett roterande och kraftigt försvagat presidentstyre med stora problem att hantera den snabbt försämrade politiska och ekonomiska situationen i Jugoslavien under 1980-talet. Under senare hälften av decenniet börjar politiker och intellektuella, inklusive kommunister, att ge sitt tydliga stöd till nationalistiska strömningar.

I slutet av 1980-talet blev det allt svårare att kunna identifiera politiska ledare som stödde tanken på ett enat Jugoslavien, utan de gav snarare sitt stöd till enskilda republikers intressen. De som på djupet identifierade sig som jugoslaver upplevde den ideologiska kantringen, från socialism till nationalism, som både obegriplig och katastrofal. När det första kriget av flera i Jugoslavien bröt ut 1991, såg de sina värsta farhågor besannade. Många av dem ser fortfarande idag tillbaka på Jugoslavientiden med saknad och nostalgi. För dem som kämpat för den egna gruppens självständighet eller enande var det i stället en helt nödvändig händelseutveckling som skulle leda till något bättre.