Bosnienmuslimernas berättelse: Bosnien-Hercegovina i första rummet

Mitt namn är Adil och Bosnien-Hercegovina är mitt hem. Sjutton år gammal tvingades jag ut som soldat i ett krig som aldrig verkade ta slut. Jag blev gammal under de åren. Jag kan min historia, om hur jag blev bosnienmuslim (Se fotnot 2*) och om hur mitt folk alltid stått i skottlinjen mellan serber och kroater. Läs den och du kommer att förstå mig bättre.

Vi bosnienmuslimer är ett fredligt, tolerant och vidsynt folk. Samtidigt som vårt geografiska läge mellan öst och väst har bidragit till att vi utvecklat en tolerans för andra religioner och kulturer, har vi alltid genom historiens gång tvingats förhålla oss till andras krig och konflikter. Vi är stolta över vårt mångkulturella land. Vi må vara bosnienmuslimer, men vi är också bosnier – precis som alla andra som bor i Bosnien-Hercegovina. Det skulle inte vara detsamma om vi inte hade alla dessa nationaliteter. Det var också lätt för oss att identifiera oss som jugoslaver under Titotiden. De religiösa skillnaderna mellan människor var inte så viktiga då. Vi ville bara leva tillsammans med andra i harmoni. När nationalistiska strömningar började skaka grundvalarna för Jugoslavien som sammanhållen stat fruktade vi även för det mångkulturella Bosnien- Hercegovinas existens. Trots att religionen inte varit så viktig på länge började vi misstänkliggöras för vår religion. Och när serbiska krafter arbetade för ett enat Jugoslavien helt på deras villkor såg vi ingen annan lösning än att kämpa för att frigöra Bosnien-Hercegovina från federationen.

2* För tydlighetens och konsekvensens skull används i den här texten begreppet bosnienmuslimer om den grupp människor som sedan 1993 kallas bosniaker.

Vi bosnienmuslimer har samma genetiska och kulturella ursprung som kroater och serber. Vi har levt i vårt hemland Bosnien-Hercegovina sedan 500-talet mitt emellan det östinfluerade Serbien och det västinfluerade Kroatien. Vårt land har dessutom alltid utgjort en korsväg för handel och annat resande. Den dynamiska mångkulturella miljön har gjort oss till dem vi är idag. Vissa bosnienmuslimer tror att vi redan tidigt i historien hade en egen gemenskap och identitet, att vi var bogomiler, dvs. tillhörde den bogomilska kyrkan som växte fram mellan det katolska inflytandet från väst och det serbisk-ortodoxa från öst. Bogomilerna blev förföljda och många av deras ledare brändes på bål. Men så småningom fick de en viss acceptans och kunde bilda en egen kyrka − den bosniska kyrkan. Många tror att det var just denna grupp som valde att konvertera till islam. De båda lärorna var nämligen inte helt olika varandra. Därför kan man säga att vår historia inte nödvändigtvis började i samband med att vi konverterade.

Samtidigt gör det faktum att de flesta av oss historiskt sett har en serbisk och/eller kroatisk familjebakgrund att vi kan se oss som en del av båda de grupperna. Under övergången till islam hände det att medlemmar i samma familj gjorde upp om att ansluta sig till olika religioner för att på så sätt skapa vänskapsband till alla grupper. I samma familj kunde således en syskonskara bestå av en katolsk kroat, en ortodox serb, och en bosnienmuslim.

Kom också ihåg att osmanerna inte tvingade folk att konvertera till islam. De var religiöst toleranta och öppna för kulturella olikheter. För att underlätta skatteindrivning och annan byråkrati fick andra religiösa grupper bilda självstyrande ”nationer” – milleter – som skulle betala skatt till den osmanska ledningen. Men den som ville var när som helst välkommen in i den muslimska gemenskapen. För många av oss var valet att konvertera till islam av praktisk eller ekonomisk natur. Det kunde t.ex. handla om att man arbetade inom den osmanska administrationen och att det underlättade om man själv var muslim. Det kunde också innebära ekonomiska fördelar att konvertera. Under Osmanska rikets tidiga styre upplevde vi en storhetstid.

Osmanerna värnade om Bosnien-Hercegovina och dess befolkning. Många av oss bosniska muslimer ägde jord och hade det mycket gott ställt. Vi hade också inflytande över politiken. Samtidigt drabbades vi hårt när kroater och serber under århundradenas lopp försökte trycka tillbaka det osmanska riket och även när de kämpade mot varandra. Många – då som nu – kallar oss för turkar, men det är helt fel. Även om vi under perioder var solidariska och nöjda med det osmanska styret var det ingen självklar relation. När osmanerna år 1831 försökte undergräva Bosnien-Hercegovinas självständighet gjorde vi uppror. Men det skulle bli än värre från år 1878 när Österrike-Ungern utsetts att förvalta vårt land. Det innebar en katastrof för Bosnien-Hercegovina och för oss bosnienmuslimer. De tog ifrån oss vår jord och många av oss tvingades emigrera.

Att de andra grupperna inte förstår skillnaden mellan att vara bosnienmuslim och att vara turk är något som slagit hårt mot oss under historiens gång – inte minst under 1900-talets stora krig.

De inbördes striderna till trots har serber och kroater alltid sett oss bosnienmuslimer som sin ärkefiende. Deras minnen från Osmanska rikets framfart har gjort oss till en utsatt grupp trots att vi inte själva identifierar oss med osmanerna. Vi är bosnienmuslimer och vårt hemland är Bosnien-Hercegovina. Vi har ett slaviskt och illyriskt ursprung precis som de andra grupperna. Under andra världskriget ställdes allt deras hat på sin spets. På serbisk mark dödade Tjetniks nästan 80 000 av oss och nästan lika många kroater för att få ett “rasrent” Serbien. Under samma tid ansattes vi hårt av nazisterna eftersom vår militär börjat stödja de jugoslaviska partisanerna.

Men trots allt detta hat och alla angrepp på vårt folk var vi efter kriget fast beslutna att låta det gamla vara glömt och det enda vi ville var att leva i fred med de andra grupperna i den nybildade socialistiska jugoslaviska federationen. Om möjligt uppskattade vi Jugoslavientiden och Titos ledarskap ännu mer än de andra grupperna. Hans strävanden att radera konflikter och gränser mellan de olika folken underlättade för oss som tidigare slitits mellan serber och kroater. Samtidigt gjorde hans goda kontakter med den muslimska världen att han hade ett gott öga till oss som grupp. Det var i det sammanhanget en stor utrikespolitisk fördel för honom att kunna framhålla en muslimsk befolkning i det egna landet. Han kom också att erkänna bosnienmuslimerna som en egen nationell grupp med samma status som kroater och muslimer. Det stärkte vår gemensamma identitet. Utan den nationella statusen hade troligen kroater och serber fortfarande diskuterat vilken av dessa två grupper som vi egentligen tillhörde. Tito hade gjort oss och våra stridande grannar till ett sammanhållet folk och ingen av oss ville ha tillbaka det gamla.

Efter Jugoslaviens tillblivelse har vi bosnienmuslimer slitits fram och tillbaka mellan serber och kroater som endera insisterat på att vi egentligen tillhör någon av de grupperna eller förolämpat oss genom att kalla oss turkar. Men vi är sydslaver precis som dem och vi har precis lika stor rätt som dem att bo i Bosnien-Hercegovina. Vi kämpade tappert för att försvara Jugoslavien under andra världskriget och vi led enorma förluster. Tito tackade oss genom att garantera att Bosnien-Hercegovina skulle ha samma status som de andra republikerna. Han och det kommunistiska partiet försökte förvisso stävja vår religionsutövning, men vi led åtminstone inte av någon direkt diskriminering. Med tanke på hur det hade varit tidigare upplevde vi vår bästa tid som nation.

Efter att Tito dött tappade landet Jugoslavien fotfästet när kroater och serber började hävda att Bosnien-Hercegovina var deras. Vi ville försvara Jugoslavien, men vi ville inte bli fast i ett land som dominerades av serber och där vi bara skulle bli en minoritet. Om vi inte kunde få ett Jugoslavien med lika rättigheter för alla medborgare, var den enda räddningen att kämpa för ett självständigt Bosnien-Hercegovina där alla kunde leva och bo – oberoende av vilken grupp man tillhörde.