Offer för historien? Exemplet Jugoslavien

Varför ta omvägen och berätta om flera historietolkningar utifrån olika gruppers perspektiv i stället för att bara skriva vad som egentligen hände? För det finns väl en sanning som är tusen gånger viktigare än människors egna subjektiva föreställningar om historien? Så kanske du först tänker när du ser den här texten. Men det finns en viktig anledning. Historien i sig kan inte starta några krig – bara människors föreställningar och användning av den.

Det exempel på konkurrerande historieberättelser som presenteras nedan är hämtat från de kroatiska, serbiska och bosnienmuslimska grupperna i det forna Jugoslavien och framför allt från den dåvarande jugoslaviska delrepubliken Bosnien-Hercegovina. Det är för att ge bättre förståelse för de konflikter i Jugoslavien som till sist ledde till krig. Det här projektet vill visa de olika gruppernas historiska självbild och hur deras historieberättelser förhåller sig till varandra. Historien och historiebruket kan naturligtvis inte ge hela förklaringen till konflikterna men de utgör en viktig del i det politiska spel som spädde på de nationalistiska stämningarna. Samtidigt kan det jugoslaviska exemplet ge en ingång till förståelse för den mänskliga dynamiken i andra nationella och etniska konflikter runt om i världen, då som nu. Det kan visa hur människors historiebruk, historiekultur och historiemedvetande på gott och ont kan bli vapen att använda i politiska syften. Förhoppningsvis kan också detta exempel leda till reflektion kring hur vi själva tar historien för given.

Det ligger i sakens natur att en stor del av den historia som en enskild individ identifierar sig med har skapats i samspel med familjens, gruppens och samhällets historiekultur, snarare än att den bygger på historievetenskapens senaste rön. Oavsett var man befinner sig i världen präglas vardagens samtal och berättelser om historien av en blandning av myter, föreställningar och sådant som kan betraktas som kalla fakta. För den enskilda individen är historiens identitetsskapande funktion ofta betydligt viktigare än den historiska riktigheten. Den här företeelsen bidrar till att olika grupper kan ha väldigt olika syn på vad som hänt i det förflutna. Dessa historiska meningsskiljaktigheter kan också utgöra bränsle i en pågående konflikt som egentligen rör något annat samtida problem. Historien kan alltså användas som makt och vapen. De krig som bröt ut i Jugoslavien under perioden 1991–1995 hade alltså sin grund i starka motsättningar mellan olika nationella grupper inom landets gränser. Det finns en vetenskaplig diskussion kring anledningen till dessa motsättningar. Flera forskare menar att det var politikerna som skapade de nationalistiska stämningarna för att få folkets stöd för att uppnå egna politiska och ekonomiska mål. Andra är mer benägna att se på nationalismen som en direkt konsekvens av historiska orättvisor och något som kom direkt ur folkdjupen. Alldeles oavsett hur det förhåller sig med den saken började politikerna ofta använda historiska referenser i sin argumentation för att kunna få folkmassorna med sig. Men vilken typ av historia refererade de till och varför väckte den så starka känslor?

Stoffet till historieberättelserna utgår i första hand ifrån vetenskapliga och populärvetenskapliga böcker och artiklar om Balkan, Jugoslavien och Bosnien-Hercegovina och de människor som bott där. Även skönlitteratur är en del av det viktiga bakgrundsmaterialet. Utöver detta har samtal med människor från de olika grupperna bidragit till en förståelse av hur historien kan upplevas på en personlig nivå utifrån ett nationalistiskt perspektiv. Arbetet med att ta fram texten nedan har bjudit på flera utmaningar. En självklar svårighet har varit att människors egna subjektiva historieberättelser sällan finns nedtecknade som en sammanhängande helhet. De bygger främst på muntlig tradition där det är särskilda skeenden och händelser som lyfts fram snarare än helheten. Sammanhanget mellan de olika händelserna och helheten i historieberättelsen framgår i stället i det underförstådda. Ett annat problem är att källorna ofta pekat i olika riktningar. Att sammanföra dessa röster till tre stora berättelser har därför varit förknippat med flera komplicerade avvägningar.

Att slå fast berättelserna i tid och rum har varit en annan av dessa utmaningar. Historien är nämligen levande på så sätt att den ständigt förändras i förhållande till vad som händer i samtiden. De historieberättelser som gjorde sig gällande i 1980- och 1990-talets Balkan skiljer sig därför delvis från dagens. Dessutom finns alltid variationer i hur man har sett på den egna gruppens historia beroende på vem man är och vad man har för tidigare erfarenheter t.ex. vad man har för familjebakgrund, var man bor och vilka konkurrerande berättelser man kommit i kontakt med. Vissa viktiga händelser och föreställningar i historieberättelsen kan dock vara någorlunda konstanta.

Nedan kommer du att få ta del av Ivanas, Jovans och Adils historieberättelser. Dessa tre personer är fiktiva och de berättelser som de ger oss kan på en och samma gång vara allas eller ingens i den egna nationella gruppen. Deras berättelser bygger en syntes av de olika nationalistiska historietolkningar som existerar inom respektive grupp.
Att ta fram berättelser som alla kroater, serber eller bosnienmuslimer kan känna igen sig i är ungefär lika omöjligt som att försöka fånga någon annans skugga. Berättelserna kan åtminstone ge en föreställning om hur personer med en nationalistisk åskådning skulle kunna resonera kring sin egen grupps historia. Återigen, avsikten med framställningen är inte i första hand att berätta historien sådan som den har varit, utan snarare att lyfta fram historien som den har upplevts och återberättats av olika grupper av människor.

Berättelserna representerar alltså inte alla kroaters, serbers och bosnienmuslimers syn på sin egen historia vid tiden för Jugoslavienkrigens utbrott. De visar hur personer med ett nationalistiskt synsätt skulle kunna se på sin grupps identitet och historia.