Folkmord


Efter andra världskrigets utbrott utvecklades nazisternas politik mot romer i rask takt från diskriminering, marginalisering och trakassering till ett folkmord. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. I ockuperade länder följde utvecklingen ungefär samma mönster som för judarna. I polska Lódź stängdes till exempel romerna in i ghettot tillsammans med judarna. I de delar av Sovjetunionen som Tyskland och axelmakterna ockuperat dödade SS mordkommandon romer i massavrättningar tillsammans med judar, kommunister och andra påstådda säkerhetsrisker. I Baltikum och Krim beordrade de tyska myndigheterna mord på kringresande romer. Romerna anklagades för att spionera för fienden eller sprida sjukdomar. I många fall drabbade dessa order även bofasta, ”icke-traditionella” romer.

I Tyskland och ockuperade länder i Västeuropa, exempelvis Frankrike och Nederländerna, mördades romer oftast inte på plats. I stället arbetade tyska SS från och med slutet av 1942 systematiskt för att flytta kvarlevande romer till koncentrations- och utrotningsläger. Ett undantag var Norge, där fanns det planer på att förinta de norska resande i inhemska koncentrationsläger - men det hann inte fullföljas innan befrielsen 1945.

I dödslägret Auschwitz upprättade lägerförvaltningen en särskild ”zigenaravdelning”. Som mest hölls där cirka 20 000 romska fångar från nästan hela Europa. Den ökända SS-läkaren, doktor Josef Mengele, utförde hemska experiment på romer. Både vuxna och barn drabbades.

Natten mellan den 2 och 3 augusti l944 avrättades alla fångarna på den så kallade zigenaravdelningen. Händelsen har i efterhand kommit att kallas för Zigenarnatten.

I länder där regimen var allierad med eller stödd av Nazityskland genomfördes liknande anti-romska åtgärder. Ett av de mest brutala var Ustašas mordkommandon i det fascistiska Kroatien. En del romer från Kroatien skickades också till koncentrationsläger i Italien. I Ungern skickades romer till uppsamlingsläger och ibland för vidaresändning till tyska läger. Den rumänska regeringen tvångsförflyttade tiotusentals romer till det ockuperade området Transnistrien, nuvarande Moldavien och Ukraina. Där svalt många ihjäl under fruktansvärda förhållanden. Bland Tysklands allierade var det endast Finland som inte systematiskt trappade upp sina förföljelser av romer under kriget, även om befintliga lagar ibland kunde tillämpas på ett hårdare sätt.

Det finns ingen exakt statistik över hur många europeiska romer som miste livet under andra världskriget. Detta beror på bristande källmaterial och avsaknaden av pålitliga siffror över hur stor Europas romska befolkning var före kriget. Uppskattningarna varierar därför kraftigt. Historiker, som bygger sina slutsatser på förövarnas fragmentariskt bevarade dokumentation, beräknar antalet offer till 100 000–200 000 personer av en förkrigspopulation på cirka 1 miljon människor. Andra forskare tar hänsyn till källor som till exempel muntliga berättelser och hävdar då att folkmordet krävde mellan 1 och 1,5 miljoner romska offer.

Nationalencyklopedin (2010) uppger 2 miljoner som ett möjligt antal. Den norske forskaren Jahn Otto Johansen anser däremot att omkring 500 000 offer är mest troligt, det vill säga ungefär hälften av Europas romska befolkning.

Romerna var dock inte bara passiva offer. I länder som till exempel Italien eller Bulgarien fanns det fall där romer deltog aktivt i motståndsrörelsen. Till och med i Auschwitz förekom flyktförsök och andra uttryck för romskt motstånd mot förtrycket.

 

Texterna om folkmordet på romer (Ett "renrasigt" Tyskland, Folkmord samt Bortglömda offer) är skrivna av Matthew Kott, historiker och koordinator för romska studier vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet (2010).