Heydrich mördas – Lidice och Ležáky utplånas

SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich var en nyckelperson i organiseringen av Förintelsen. Han var chef för de tyska Einzatsgruppen i Sovjetunionen under hösten 1941 och våren 1942. På order av Hermann Göring anordnade han Wannseekonferensen i januari 1942, för att organisera deportationerna av Europas judar till förintelselägren.

Den 27 september 1941 utsågs Heydrich till högste ansvarig för den tyska ockupationsmakten i det så kallade Protektoratet Böhmen-Mähren.  Han inledde genast en omfattande morot-och-piska-politik. Med en kombination av riktad terror och materiella belöningar skulle den tjeckiska befolkningen i detta ekonomiskt betydelsefulla område passiviseras. Den relativa framgången av Heydrichs politik oroade den tjeckoslovakiska exilregeringen i London som fick hjälp av den brittiska underrättelsetjänsten. Den 29 december 1941 luftlandsatte RAF två specialtränade tjeckiska soldater, Jan Kubiš och Josef Gabčík, som hade i uppdrag att döda Heydrich. Attentatet ägde rum efter en längre tid av förberedelser onsdagen den 27 maj 1942 och den svårt sårade Heydrich avled några veckor senare.

Attentatet utlöste en våg av tyska repressalier och Gestapo inledde en frenetisk jakt på attentatsmännen. Inledningsvis krävde Hitler att 10 000 tjecker skulle dödas som hämnd, men den högste ansvarige för den tyska polismakten i Protektoratet, Karl Hermann Frank, avrådde och pekade på de ekonomiska konsekvenserna. Istället inleddes mer riktade hämndaktioner.

Den 9 juni fick Gestapo order om att alla vuxna män i byn Lidice skulle skjutas, kvinnorna transporteras till koncentrationsläger, barnen omhändertas och byggnaderna utplånas från jordens yta. Man vet inte med säkerhet varför just Lidice valdes ut, men relativt snart dök det upp indicier i undersökningen som gjorde att Gestapos intresse kom att fokusera på det lilla samhället som i verkligheten inte hade några kopplingar till attentatsmännen. Hämndaktionen utfördes dagen därpå av styrkor från Gestapo, Schupo, Wehrmacht och det lokala gendarmeriet.  173 av männen i byn mördades denna dag och ytterligare 19 under veckorna som följde. Byns kvinnor deporterades till koncentrationsläger och endast 143 överlevde kriget. De flesta av de 98 barnen fördes till förintelselägret Chełmno där de mördades. Ett fåtal flickor och pojkar blev istället utvalda till att adopteras av tyska familjer. Totalt överlevde endast 17 barn.

Den 24 juli genomfördes en liknande aktion mot byn Ležáky.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.