Treblinka

1942–1943

Treblinka var ett förintelseläger i Polen, nordöst om Warszawa. Lägret byggdes upp i början av sommaren 1942, som ett led i den nazityska planen att utrota judarna i generalguvernementet.

Totalt mördades över 875 000 människor i Treblinka. Av dessa var omkring 845 000 polska judar, omkring 29 000 judar från bland annat Slovakien, Grekland, Bulgarien och Jugoslavien samt omkring 2 000 romer.

Treblinka låg i ett skogsområde som var skyddat från insyn. Ett särskilt järnvägsspår byggdes fram till lägret. Lägret var uppdelat i tre delar. En del var bostadsområde för lägerpersonalen. Där fanns också särskilda baracker för de judar som användes som tvångsarbetskraft i lägret. En annan del var mottagningsområde för fångarna. En tredje, sista del, var avrättningsplats.

Avrättningsplatsen var särskilt inhägnad och avskild från resten av lägret. Där fanns en tegelbyggnad med tre gaskammare. I en byggnad bredvid fanns en dieselmotor som producerade koloxid. Koloxiden gick genom rör till gaskamrarnas tak, där den släpptes ut genom anordningar som liknade duschar. För att undvika panik och kaos under avrättningarna, skulle offren in i det längsta tro att de skulle duscha.

I ena änden av varje gaskammare fanns en dörr som fångarna leddes in igenom. På den motsatta sidan fanns en annan dörr, där de döda kropparna bars ut. En bit därifrån fanns stora diken där offren grävdes ner. Under augusti–oktober 1942 byggdes avrättningsområdet ut med ytterligare ett antal gaskammare.

I Treblinka fanns också ett ”sjukhus”. Det var en avskild del av lägret, kamouflerat med en Rödakorsflagga. Dit fördes de fångar som var för svaga för att själva kunna gå till gaskamrarna, under förespegling att de skulle få vård. Inne i ”sjukhuset” väntade beväpnade lägervakter som dödade dem.

Lägret bemannades av en kommendant, 20–30 tyska SS-män och en ukrainsk vaktstyrka på omkring 100 man. De flesta av de ukrainska vakterna var krigsfångar som anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Deras uppgift var att förhindra att någon rymde och att avvärja alla försök till motstånd från fångarna.

I lägret fanns också en tvångsarbetsstyrka på mellan 700 och 1 000 judart. De rengjorde godsvagnarna efter varje transport, förberedde avrättningarna, sorterade offrens ägodelar samt utförde underhållsarbeten i lägret. De bar också ut kropparna från gaskamrarna, plockade bort guldplomber från deras tänder och begravde dem. En del judar fick också serva lägerpersonalen som skomakare och skräddare. Omkring 50 judiska kvinnor arbetade i lägrets kök och tvätteri. De flesta av de judiska arbetarna dödades efter en kortare tid och ersattes av nya.

Treblinka var färdigbyggt den 22 juli 1942. Dagen efter anlände den första transporten med judar, från Warszawas ghetto. Bara under de första månaderna därefter mördades omkring 365 000 judar i Treblinka. Massmördandet i lägret pågick fram till april 1943. Därefter anlände bara ett fåtal transporter.

Avrättningsprocessen i Treblinka byggde på erfarenheter från de tidigare upprättade förintelselägren Belzec och Sobibor. När ett tåg anlände med 6 000–7 000 judar ombord, kopplades 20 vagnar åt gången loss och togs in i lägret. Fångarna beordrades ut ur vagnarna och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan vidare transport till olika arbetsläger.

Män och kvinnor separerades, barn fick följa med sina mödrar. De fördes in i baracker där de fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. Kvinnorna fick håret avklippt. Därefter fördes de ut på en stig genom skogen till avrättningsområdet, där de tvingades in i gaskamrarna.

Många judar försökte fly från tågen under transporterna till lägret. De allra flesta misslyckades. De sköts av de medföljande SS-vakterna eller överlämnades till polisen av lokala invånare som hittade dem. Andra försökte fly från själva lägret, men också de flesta av dem infångades och avrättades.

I mars 1943 kom order till Treblinka att alla bevis på massmorden i lägret skulle utplånas. De judiska tvångsarbetarna fick gräva upp massgravarna och bränna liken. I april 1943 bildades en motståndsgrupp bland tvångsarbetarna. Deras plan var att fångarna skulle stjäla vapen från lägervakternas förråd, för att kunna fly och ansluta sig till den polska motståndsrörelsen. Planen sattes i verket den 2 augusti, men misslyckades. Av de omkring 750 fångar som försökte fly, undkom bara sjuttio. De övriga avrättades.

I juli 1943 stängdes Treblinka. Platsen där lägret hade legat förvandlades till en lantgård, som gavs till en ukrainsk familj.

1964–1965 åtalades tio personer som hade tillhört lägerpersonalen i Treblinka. Fyra av de åtalade dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till fängelsestraff på mellan tre och tolv år och en blev frikänd. 1970 åtalades Franz Stangl, som hade varit kommendant i Treblinka. Han hade lyckats fly vid krigsslutet och levde i Brasilien, men utlämnades till Tyskland när han hittades. Han dömdes till livstids fängelse.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.