Chelmno

1941–1945

Chelmno var ett förintelseläger som låg i Polen, väster om staden Lodz. Det var det första nazityska lägret där massavrättningar utfördes med gas. Bortsett från Einsatzgruppernas aktioner i Sovjetunionen, var det också den första plats där de tyska nazisterna utförde massmord på judar.

Chelmno var främst avsett för att avrätta judarna i Lodz ghetto och i regionerna däromkring. Själva avrättningsplatsen var uppbyggd kring en gammal slottsbyggnad, där också den tyska lägerpersonalen bodde. I ett skogsområde en bit därifrån fanns massgravar och krematorium.

Lägret var i drift en första period från december 1941 till mars 1943 och i en andra period från april 1944 till januari 1945. Totalt mördades omkring 320 000 människor i Chelmno, varav de flesta var judar. Lägret bemannades av en lägerkommendant och tyska SS-män. Det fanns också ett mindre antal judiska tvångsarbetare, som bland annat fick gräva massgravarna.

Chelmno togs i bruk den 8 december 1941. De första offren var polska judar från Lodzområdet och omkring 5 000 romer. I mitten av januari 1942 påbörjades deportationerna från ghettot i Lodz. Vid slutet av året hade omkring 86 000 judar från ghettot mördats i Chelmno.

Många av judarna i Chelmno var från Polen, men där fanns också judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Luxemburg, som tidigare hade deporterats till Lodz ghetto. Även ett antal icke-judiska polacker, sovjetiska krigsfångar och 88 barn från staden Lidice i Tjeckoslovakien sändes till förintelselägret i Chelmno under 1942.

De deporterade anlände med tåg till en järnvägsstation i närheten och transporterades sedan på lastbilar den sista biten till lägret. Vid ankomsten samlades de ihop på slottets gårdsplan. Där fick de veta att de skulle duscha, innan de skulle resa vidare till ett arbetsläger. I grupper om 50–70 personer, män, kvinnor och barn tillsammans, fördes de in i byggnaden. Där fick de klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter.

När alla klätt av sig tvingades de, oftast med slag och sparkar, att gå nedför en ramp som ledde in till ett slutet lastutrymme i en lastbil. När den var fylld låstes dörrarna och lastbilen startades. Med hjälp av en slang leddes avgaserna in i lastutrymmet. Efter ungefär tio minuter hade alla kvävts till döds.

Kropparna fördes till det närbelägna skogsområdet, där de kastades i massgravar. Våren 1944 byggdes krematorium och kropparna brändes istället. En stor del av de värdesaker som tillhörde offren, gavs eller såldes till tyskar som var bosatta i området.

I mars 1943 stoppades deportationerna till Chelmno. Då var alla judar i den omgivande regionen utrotade, bortsett från dem som fortfarande fanns kvar i Lodz ghetto. I april 1944 beslutade tyskarna att avveckla ghettot i Lodz helt och hållet och öppnade därför Chelmno igen. Från mitten av juni till mitten av juli 1944 gasades över 7 000 judar ihjäl. Därefter avtog transporterna till Chelmno och de flesta av de kvarvarande judarna i ghettot sändes istället till Auschwitz-Birkenau. Gaskamrarna i Birkenau hade större kapacitet och var effektivare.

När den sovjetiska armén kom allt närmare under hösten 1944, började tyskarna utplåna spåren av massmorden i Chelmno. Massgravarna grävdes upp och kropparna kremerades. Den 17 januari 1945 lämnade tyskarna lägret.

Två av de judiska fångar som togs ut för att gräva gravar i Chelmno, lyckades fly därifrån. I slutet av januari 1942 gav en av dem, Jacob Grojanowski, en detaljerad rapport om Chelmno till den judiska motståndsrörelsen i Warszawas ghetto. Rapporten smugglades till London av den polska motståndsrörelsen och blev känd i juni 1942. Efter kriget gav också en tysk nazist som befunnit sig i Chelmno, en detaljerad beskrivning av lägret och vad som hade ägt rum där.

Mellan 1947 och 1950 åtalades två medlemmar av Chelmnos lägerpersonal, Walter Piller och Hermann Gielow. Båda dömdes till döden och avrättades. Mellan 1962 och 1965 åtalades ytterligare tolv medlemmar av en västtysk domstol. Tre av dem dömdes till 13 års fängelse och en till tolv år. De övriga fick endast lindriga straff.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.