Afrofobi i samtidens Sverige

Afrofobin i den svenska samtiden präglas av en ihållande svensk nationell självbild som ett ovanligt öppet, tolerant, solidariskt och jämlikt land. Denna självbild etablerades särskilt under 1960- och 1970-talen. Då blev Sverige internationellt känt som ett ovanligt progressivt och jämlikt land, med en generös bistånds- och flyktingpolitik och som en frän kritiker av andra länders imperialism och rasism. Rasism och rastänkande kom att ses som ett betydande problem i andra länder, men inte i Sverige.

En ifrågasatt självbild

Under de senaste 20 åren har denna självbild alltmer kommit att ifrågasättas av forskare, debattörer och aktivister. Inte sällan är det afrosvenskar och andra med utomeuropeisk bakgrund som gått i bräschen för detta ifrågasättande.

Vad som lyfts fram är att Sverige, i likhet med andra europeiska länder, varit del av en kolonial världsordning, där självidentifikationen som överlägsna vita européer och synen på afrikaner och människor av afrikansk härkomst som underlägsna varit utbredd, liksom nationalismen. 

På senare år har denna kritik förstärkts. Dels av forskare som i högre utsträckning kunnat peka på statistik som tyder på diskriminering enligt koloniala mönster av i synnerhet afrosvenskar och andra ickevita personer i Sverige. Dels av att alltfler antirasistiska debattörer och aktivister tagit plats i offentligheten och pekat på ett annat Sverige än den vanliga självbilden.

Forskare har alltmer pekat på statistik som tyder på att även Sverige är ett land där återkommande mönster av diskriminering och segregation återspeglar en flera hundra år gammal kolonial världsordning med vita européer på toppen och svarta afrikaner på botten.

Afrofobiska hatbrott är de vanligast förekommande hatbrotten

Exempelvis har statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) visat att afrofobiska hatbrott är de vanligast förekommande hatbrotten och att afrosvenskar är särskilt utsatta för våldsamma hatbrott. Vad gäller arbetsmarknad har afrosvenskar landets högsta arbetslöshet av alla ”etniska” minoriteter, oavsett hur länge de har levt i landet och är mest drabbade av att ha jobb som de är överutbildade för. Vad gäller bostadsmarknaden är afrosvenskar överrepresenterade i segregerade låginkomstområden (som ”miljonprogramsområden” eller ”förorter”). Forskning pekar också på att afrofobi förekommer som vardagsrasism genom verbala och fysiska kränkningar och negativ särbehandling. Överhuvudtaget är marginaliseringen av afrosvenskar omfattande inom alla sektorer av det svenska samhället, såsom utbildning, hälsa, bostäder och sysselsättning.

Uppmärksammandet av afrofobin i samhället

Även antirasistiska debattörer och aktivister, som ofta själva är afrosvenskar, har på senare år gjort mycket för att öka uppmärksamheten kring afrofobin i samhället. De har bland annat pekat på stereotypiska nidbilder av svarta inom reklam, film, serier och annan media. De har kritiserat bruket av n-ordet (”neger”), att framställningen av vita människor ensidigt dominerar svenskt kulturliv och att termen ”ras” sägs vara förlegad och tagits bort ur diskrimineringslagstiftningen, trots att den är socialt relevant bland annat för att beskriva och förstå afrofobin i samhället.

Texten är skriven av Michael McEachrane i mars 2016, gästforskare vid Institute of Advanced Studies, University College London, England, lektor i postkoloniala studier vid Universität Bremen, Tyskland.

Här hittar du källhänvisningar.