Narges Mohammadi

Narges Mohammadi föddes 1972 i provinsen Zanjan i Iran. Hon började engagera sig för mänskliga rättigheter när hon studerade fysik på universitet i Teheran. Hon är utbildad ingenjör och en passionerad bergsklättrare.

Men hennes kamp för yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och mot dödsstraff gjorde att hon uteslöts ur många arbets- och fritidssammanhang. Och priset hon fick betala blev allt högre. 13 gånger har hon arresterats av iranska myndigheter och hon är sammanlagt dömd till 34 års fängelse och 154 piskrapp.

Narges Mohammadis man, journalisten och människorättsaktivisten Taghi Rahmadi, har även han fängslats många gånger. Sedan 2015 lever han i exil i Paris med parets två barn som föddes 2006. Narges har inte kunnat träffa tvillingarna sen de var nio år gamla eftersom hon är belagd med utreseförbud av iranska staten.

När Narges Mohammadi 2011 fick Per Anger-priset satt hon i fängelse, Hennes pris togs därför emot av 2009-års pristagare Brahim Dahani, som själv just blivit frisläppt från marockanskt fängelse.

Intervjun med anledning av priset gjordes med Narges man Taghi Rahmadi via Skype. Han berättade att Narges var i dålig fysisk kondition som ett resultat av den behandling hon tvingades utstå när hon var frihetsberövad under en månad 2010. Samma år blev hon dessutom avskedad från sitt arbete som ingenjör på grund av sitt politiska engagemang.

Han kunde också ge en bild av den där dagen, den 28 september 2011, när Narges Mohammadi dömdes till elva års fängelse. Hon anklagades för att ha spridit propaganda, bland annat genom sitt arbete för numera förbjudna Defenders of Human Rights Centre, en organisation som försåg politiska fångar med försvarsadvokater:

”De stormade lägenheten, det var säkerhetspolisen som kom. De hade inte någon arresteringsorder på Narges, men de hade en allmän oinskränkt order att storma och göra en husrannsakan. I tre timmar vände de upp och ned på hela huset framför ögonen på mig, Narges och båda barnen. Det var hemskt, barnen grät. Narges var väldigt stark och modig, hon mötte polisen på ett bra sätt, samtidigt som hon försökte lugna ned barnen. När de förde bort Narges, försökte vår dotter Kiana hålla kvar henne. Det var väldigt sorgligt."

Narges sattes i isoleringscell, och i ett blogginlägg från en senare fängelsevistelse skriver hon om hur scenen med barnen spelades upp oavbrutet, som en film, framför hennes ögon. Efter 30 dagar i isolering svimmade hon. Hon förlorade mycket i vikt och blev förlamad. Det var orsaken till att fängelsets läkare rekommenderade att hon skulle friges.

Åren som följde präglades av upprepade gripanden och fängslanden. Men hennes engagemang mot hijabtvång och dödsstraff och för politiska fångars rättigheter har varit obrutet.

I antologin Vit tortyr som gavs ut 2021 vittnar hon tillsammans med tolv andra kvinnliga fångar om outhärdliga förhållanden, tortyr och misshandel gentemot politiska fångar i Irans fängelser.

2022 fängslas Narges, och året efter tilldelas hon Nobels fredspris. 2024, då Per Anger-priset fyller tjugo år, sitter Narges Mohammadi i det fruktade Evinfängelset i Teheran och har precis dömts till ytterligare 15 månader.

Straffet är inte avtjänat, utan hon har någon slags permission?

– Ja, när de vill kan de gripa henne igen. Efter sex månader blev hon bättre, men problemen försvann inte helt. I början kunde hon drabbas två tre gånger om dagen av förlamning. Enligt läkarna så är det en neuropsykologisk sjukdom hon drabbats av och så fort hon känner sig under hård press så kan hon inte röra sig.

Bor hon hemma med barnen nu?

– Ja, hon bor med min mor och tillsammans med barnen. Just nu mår hon lite bättre.

Taghi Rahmani, som själv suttit fängslad i sammanlagt 14 år, riskerade ett nytt fängelsestraff och var därför tvungen att gå i exil. Men Narges kan inte följa efter sin make. ”Hon har haft reseförbund sedan 2007 och det har hon fortfarande. Hon är hela tiden övervakad och de förhör henne regelbundet.”

Vad har hänt med Narges, sedan hon fick Per Anger-priset 2011?

– Visst har priset påverkat Narges liv och hon har fått en del andra utmärkelser också, från andra länder. Dessa utmärkelser har två sidor, ena är att det blir som ett skydd från regeringens förtryck, men den andra är att regeringen också börjar kontrollera en ännu mer. Man blir mer medveten och mer ansvarsfull när man får sådana här priser och de ger Narges styrka att fortsätta sitt arbete som människorättsaktivist.

Rent konkret, hur ser hennes vardag ut just nu?

– Narges försöker vara aktiv själv, men den organisation som hon tillhör tillåts inte fungera. Men hon stödjer kampen i den mån hon kan. Hon försöker att ge sitt stöd till andra politiska fångars familjer, går på de möten som organiseras. Samtidigt måste hon ju ta hand om tvillingarna (deras två sjuåringar, en flicka och en pojke).

Varifrån får hon sin kraft att fortsätta?

– Narges har varit en glad och mycket aktiv tjej från början. Hon var en erfaren bergsklättrare och aktiv bland studenterna på universitetet när vi träffades. När jag undervisade i historia deltog hon även där, hon visade att hon var intresserad av historia och de politiska rörelser som fanns. Hon kommer från en politiskt aktiv familj, det har varit självklart för henne. Flera av hennes släktingar har fängslats eller avrättats, både under shahens tid och efter revolutionen.

Vad är det Narges kämpar för idag?

– Hon tror på mänskliga rättigheter och på frihet. Hon tror att just kampen för mänskliga rättigheter kan samla Irans folk. Rätt till religionsfrihet, män och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet. Inte bara yttrandefrihet, utan också att kunna uttrycka sig fritt och känna sig trygg, det är väldigt viktigt. Hon vill att våra barn ska leva ett friare liv. Så som jag tror på Gud, så tror jag på de mänskliga rättigheterna, brukar hon säga. Det ger henne motivation.

Taghi Rahmani ​intervjuades av Kerstin Gustafsson Figueroa.