2005: Arsen Sakalov

”Den enda dröm jag har är fred. Fred och samförstånd. Så att mödrarna inte ska behöva söka efter sina försvunna barn. Så att allt blir bra. Det är det enda jag kan drömma om.”

Arsen Sakalov är läraren som blev människorättsaktivist i den ryska autonoma republiken Ingusjien. Han fick Per Anger-priset 2005 för sitt självuppoffrande arbete med att identifiera, dokumentera och rapportera övergrepp som skett i konflikten i grannrepubliken Tjetjenien.

Intervju med Arsen Sakalov

- Jag vill att barn ska kunna gå ut på gatorna, när de vill och när som helst och komma hem igen. Så att ingen ska behöva oroa sig, när någon går till jobbet eller ut i något annat ärende. Vad finns mer att drömma om? Fred är det allra viktigaste. Och fred för alla – inte bara våra barn. För alla.

Hur kränks de mänskliga rättigheterna i Ingusjien idag?

- Det kan vara icke sanktionerade arresteringar, och inte för så länge sedan hade vi ett sådant fall. Gymnasieungdomar gick ut i en protest mot ett beslut som fattats i staden, de var kanske 40 studenter. Folk samlades och alla har ju rätt att säga sina mening, men då kom ordningspolisen och grep dem. De slängdes ut från skolan och så tog den protesten slut. Sådana metoder använder de och så har det alltid varit.

Du arbetar fortfarande i organisationen Russian Justice Initiative?

- Ja, naturligtvis, det gör jag. Men jag har haft problem med hälsan, därför har jag varit borta ett tag. Jag har haft en lång semester, du vet, tretton år i en sådan här verksamhet är mycket tungt. Jag åkte till en kurort, kurerade mig och kom tillbaka för inte så länge sedan. Så naturligtvis arbetar jag, men det viktigaste är att vårt kontor fungerar även när jag inte är här. Här arbetar människor som kan sitt arbete och utför det professionellt.

De som kontaktar er organisation, vad har de för problem?

- Problemen är alltid desamma – försvinnanden. Någon har skjutits. Men jag vill betona, så att ni förstår, de här problemen har blivit mindre. Men de gamla problemen från tidigare kvarstår, de fallen är ännu inte lösta.

Till exempel var det några unga människor, som kom hit från Moskva på sommaren. De är födda här, men bor inte här utan kom hit på besök. De var ute på fältet och hässjade hö – de blev skjutna från helikoptrar. Vi förlorade den gången också, och ända fram till idag har ingen dömts för detta. Vi känner till alla inblandade, vem som gav ordern, vem som sköt dem.  Europadomstolen har till och med bedömt den mannen som skyldig, men ingen har fått något straff. Det var en far och hans söner....  Vi fortsätter till den dag någon döms och straffas. Sådan är situationen.

Är du rädd?

- Kanske, men vi står ut. Den som börjar ett sådant här arbete kanske känner rädsla först. Men sedan när man har sett så mycket, lägger sig rädslan, helt enkelt. Nej, jag känner ingen rädsla.

Tidigare var min bil alltid utsatt, de sköt mot den vid flera tillfällen. Det hände inte förra året eller för två år sedan, utan det var tidigare. Men de sköt inte för att döda, bara för att skrämmas. Hade de velat döda hade de gjort det. Nu är det annorlunda, de tror inte att vår humanitära organisation kan vara ett verkligt hot. De lokala myndigheterna vet också att var och en av dem, eller någon av deras släktingar, kan behöva komma hit och få vår hjälp.

Varifrån får du kraft att fortsätta?

- Varifrån får jag kraft? Jag vet inte. Men vem skulle göra det om inte vi gör det? Det skulle bli kaos, helt enkelt. Särskilt nu, vi en mycket svår situation i landet och i världen, konkret i Ryssland, i Ukraina. Varifrån får jag kraft? Jag kan inte svara på det, man måste bara. Men det är aldrig beroende av en enda människa, därför sade jag när jag fick det här priset att det inte är jag personligen som fått det. Priset är till alla dem som hela tiden arbetat med mig. Utan dem vore det ingenting. Förstår du? Det finns människor som står bredvid dig, de ger mig kraft. De är mina vänner.

Vad har hänt sedan du fick priset 2005?

- Ja, vad ska jag säga, ingen större förändring. Priset betydde kanske mest för min familj, det var verkligen något stort, jag hade aldrig förväntat mig ett sådant här pris. Jag har inte känt att det jag gjort är något speciellt. Jag var dessutom den andre att få priset, efter den där prästen som fick priset först. Det är svårt att säga vad det betydde för mig, jag blev naturligtvis stolt. Livet har förändrats i förhållande till myndigheterna, på så sätt att sedan dess har de inte rört oss.

Forum för levande historia vill härmed framhäva att intervjuerna är byggda på pristagarnas egna vittnesmål. Det är inte en objektiv faktaredogörelse från myndighetens sida.


Arsen Sakalov arbetar för organisationen Russian Justice Initiative som identifierar, dokumenterar och rapporterar övergrepp som skett i konflikten i grannrepubliken Tjetjenien.

2006 fick Arsen Sakalov Per Anger-priset och han nominerades av Svenska Helsingforskommittén, numera Civil Rights Defenders.

Per Angerpris-juryns motivering 

"För att med stora insatser av personligt mod och självuppoffring ha visat att inhumanitet och rättslöshet kan bekämpas med medmänsklighet och rättvisa, tilldelas Arsen Sakalov 2005 års Per Anger-pris för humanitära och demokratibefrämjande insatser."


Mer info om Ingusjien, delrepublik i Ryska Federationen

Utrikesdepartementet - information om Ryssland

Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Ryssland

FN (OHCR) - information om Ryssland

Human Rights Watch - information om Ryssland

Läs också: