25 år efter folkmordet

Alla pratar engelska i Union Trade Centre mitt i Rwandas huvudstad Kigali. På kaféet Bourbon Coffee är internet snabbt och gratis. Nya höghus med glasade fasader byggs i city och den ekonomiska tillväxten ligger på drygt åtta procent.

Men det är nu.

För tjugofem år sedan var landet sönderslaget, Rwanda hade nått nollpunkten. På folkmordsmuseet, Kigali Genocide Memorial Centre, berättas om denna tid. Då jorden var lika djupt röd, regnmolnen lika tunga – men då alla talade franska och Interahamwe, landets machetebeväpnade milis, patrullerade gatorna. Propagandaradion hetsade hutuer att delta i massakrerna på tutsier och vägspärrar var upprättade vid de platser som utsetts som rena avrättningsplatser. Den etniska beteckningen i ID-handlingarna var skillnaden mellan liv och död.

Kolonial splittring

Rwandas största befolkningsgrupp hutu, och den mindre befolkningsgruppen, tutsi, var ursprungligen klasser snarare än etniska grupper. De som befann sig i överklassen kallades tutsi medan de som befann sig i vad som kan jämföras med en arbetarklass var hutu. Utöver dessa klasser fanns det olika folkgrupper i Rwanda, däribland en grupp av oidentifierat ursprung och ett bantufolk, men alla ansågs ändå vara rwandier. I Rwanda existerade inte koncepten ras eller etnicitet trots att det fanns skillnader i utseende mellan dem. En hutu hade möjlighet att bli tutsi om hen skaffade tio kor, vilket var gränsen mellan hutuklassen och tutsiklassen.

När Rwanda koloniserades, först av Tyskland och senare av Belgien som tog över Rwanda 1916, började kolonisatörerna dela upp rwandierna utifrån utseende. En av de grupper som inte hade ett identifierat ursprung, som kolonisatörerna kallade Hamiter, var långa och smala med tunna läppar och ljusare hy, placerades i tutsiklassen, medan bantufolket, som var kortare, kraftigare, med bredare näsor, tjockare läppar och lockigare hår, placerades i hutuklassen. I och med det övergick klasserna till etniciteter, ett begrepp som rwandierna tidigare aldrig känt till. De nu etniska Tutsierna favoriserades av Belgien medan hutuerna blev förtryckta och marginaliserade.

Systematisk diskriminering

När självständighetens vindar svepte över den afrikanska kontinenten förändrades styrkeförhållandena i landet. De första massakrerna på tutsier inträffade 1959 och vid självständigheten några år senare satt hutunationalisterna vid makten. Rollerna var nu ombytta, hutuerna gavs alla privilegier och tutsierna diskriminerades mer eller mindre systematiskt. 

Under de årtionden som följde genomfördes ett antal terroraktioner mot tutsier vid vilka de blev utsatta för hets och förföljelse varvid många dödades. Dessa aktioner var statsmaktens hämnd för att en gerillagrupp bestående av exil-tutsier i början av 60-talet gjorde försök att återta makten. I grannlandet Burundi ägde en statskupp rum år 1972 vid vilken tutsier tog makten. Det utlöste en rad aktioner mot tutsier i Rwanda. Alla dessa aktioner fick till följd att flera hundra tusen tutsier under 60- och 70-talet flydde från Rwanda. Under 80-talet var dock spänningarna mellan grupperna något mindre. Men trots det fanns en utsatthet för tutsierna, inte minst genom att det pågick spridning av negativ propaganda mot gruppen.

I grannlandet Uganda grundades 1987 organisationen RPF (Rwandan Patriotic Front) av exil-rwandier som var politiska motståndare till hutu-regimen, en av dess ledare var Paul Kagame – dagens president i Rwanda.

Ökande spänningar

Åren före folkmordet ökade spänningarna ytterligare mellan hutuer och tutsier, Rwandas ekonomi var på fallrepet, arbetslösheten hög och president Juvénal Habyarimana var politiskt försvagad. 1990 inledde RPF ett gerillakrig mot Rwanda och endast med hjälp av franskt understöd kunde Habyarimana driva tillbaka RPF. Tre år senare, 1993, undertecknas ett fredsavtal mellan RPF och Rwandas regering.

Enligt avtalet skulle en bred samlingsregering bildas, de väpnade rebellstyrkorna skulle integreras i armén och flyktingarna skulle få återvända hem. Hutuextremister i landets ledning var besvikna. FN satte in en fredsbevarande styrka för att övervaka avtalet, men trots det fortsatte vapenleveranserna till regeringen, främst från Frankrike, Kina, Egypten och Sydafrika. Inte heller propagandaradion tystnade och unga arbetslösa män rekryterades till milisgruppen Interahamwe. Trots att FN-generalen på plats, Roméo Dallaire, vid flera tillfällen bad om utökat mandat för att kunna undersöka påstådda vapengömmor avslogs varje sådan ansökan från FN-högkvarteret i New York. Månaderna och veckorna före folkmordet förekom flera våldsyttringar och oron steg.

Folkmord

Den 6 april 1994, hade presidentens plan gått in för landning i Kigali när det sköts ner. Alla ombord, inklusive president Habyarimana, dödades. Det är fortfarande oklart vem som verkligen låg bakom attentatet. Men hutunationalisterna gav genast RPF skulden. Händelsen blev startskottet på det ett hundra dagar långa folkmordet. Bland de tidigaste offren var flera kända oppositionspolitiker, bland dem premiärministern och hutun Agathe Uwilingiyimana. När sedan tio belgiska FN-soldater kidnappades, torterades och dödades, drog Belgien tillbaka sina soldater. Kvar fanns en liten, illa utrustad FN-styrka. Barrikader och vägspärrar sattes upp runt om i hela landet. ID-korten som angav rwandiernas folkgruppstillhörighet, gjorde det lätt för milisen att sortera ut dem som skulle dödas. De flesta höggs ihjäl med machete. Många tutsier och oppositionella hutuer, tog sin tillflykt till kyrkor och skolor där de trodde att de var säkra.  Många fick hjälp att ta sig till kyrkorna av borgmästare, soldater, skolledare och präster som påstod att de skulle få skydd i kyrkorna och skolorna, som ofta satt ihop. Istället förvandlades dessa till dödsfällor då milisen först kastade in granater och sedan systematiskt sköt eller högg ihjäl de överlevande.

I maj beslutade FN att skicka en förstärkning till Rwanda, men medlemsstaterna var ovilliga att bidra med soldater. Istället påbörjades den franskledda missionen Opération Turquoise i slutet av juni. Mandatet var att sätta upp en humanitär skyddszon i sydvästra Rwanda, men mot bakgrund av Frankrikes starka koppling till Habyarimanas regim har Opération Turquoise också kritiserats. Dödandet upphörde inte och flera högt uppsatta hutunationalister sägs ha flytt ut ur landet via den skyddade zonen.

Kritiken mot de franska styrkorna var även att:

  • De underminerade den lokala FN-styrkan, UNAMIR, och förstörde relationen mellan FN-styrkan och RPF (tutsie-rebellerna).
  • Zonen blev en utväg för förövare. Flera av de som flydde gjorde så via den franska säkerhetszonen.
  • Fransmännen hängde flaggor över hela Rwanda och ropade ut att de hade säkrat landet, vilket fick många tutsier att lämna sina gömställen, bara för att bli mördade av Interahamwe eller andra extremister.
  • Detta ledde till att franska soldater, enligt senare vittnesmål, först på plats insåg att de var vilseledda och att deras huvudsakliga uppdrag egentligen kom att bli att ge  hjälp åt förövarna.

Parallellt med folkmordet återupptogs inbördeskriget. I mitten av juli hade tutsirebellerna intagit huvudstaden, hutuextremisterna hade flytt och en fred blev möjlig.

Rättskipning och försoning

Det finns ingen exakt siffra på antalet dödade, men mellan 800 000 och en miljon människor mördades under dessa tre månader, de flesta av dem tutsier och oppositionella hutuer.

Fyra år efter folkmordet förkunnades den första folkmordsdomen vid den FN-stödda domstolen ICTR (International Criminal Tribunal for Rwanda). År 2015, när ICTR avslutade sitt arbete hade 76 fall prövats där, 62 personer hade dömts, 14 blev frikända. Men ICTR har endast prövat de högst ansvariga, ledarna och planläggarna, för folkmordet. Dessutom prövades ett stort antal fall inom Rwandas domstolsväsende och som ett komplement till dessa användes också traditionella bydomstolar gacaca – för att pröva de som deltog i dödandet och plundringarna. Gacaca-domstolarnas arbete avslutades 2012. Landet har också fört en aktiv politik för försoning där den Nationella försoningskommissionen (National Unity and Reconciliation Commission) och flertalet enskilda organisationer varit drivande. 

Rättskipningen, processerna inom ICTR liksom processerna i rwandiska domstolar och inom gacaca-systemet har betytt mycket för försoningsprocessen. Den rwandiska staten har också initierat många insatser, exempelvis genom skolan, för att stärka försoningsprocessen. Men det är inte en okomplicerad process.

Läs också:

Texten är ursprunligen författad 2014 av Görrel Espelund, frilansjournalist och författare. Texten är omarbetad och faktagranskad i mars 2019 av Olov Simsonsson, doktorand i historia vid Uppsala universitet.

Källor

Mamdani, Mahmood, When Victims Become Killers, Princeton 2001, s. 41-50, 237. 

Carney, J.J., Rwanda Before the Genocide: Catholic Politics and Ethnic Discourse in the Late Colonial Era, Oxford 2014. s. 10-15.

Prunier, Gérard, Rwanda Crisis: History of  a Genocide, London 2010, s. 74-77

BBC: Rwanda genocide: Habyarimana plane shooting probe dropped -- https://www.bbc.com/news/world-africa-46687492

ICTR-2001-66-I (Seromba), Judgement and sentence, 13 December 2006, p. 87.

Prunier, Gérard, Rwanda Crisis: History of  a Genocide, London 2010, s. 292.

Dallaire, Roméo, Shake Hands with the Devil: The Failure of Humanity in Rwanda, New Yoprk 2005, s. 437-439.

Caplan, Gerard, “Rwanda: Walking the Road to Genocide”, i Allan Thompson (red.), The Media and the Rwanda Genocide, London 2007, s. 28-29.