20 år efter folkmordet

Alla pratar engelska i Union Trade Centre mitt i Rwandas huvudstad Kigali. På kaféet Bourbon Coffee är internet snabbt och gratis. Nya höghus med glasade fasader byggs i city och den ekonomiska tillväxten ligger på drygt åtta procent.

Men det är nu.

För tjugo år sedan var landet sönderslaget, Rwanda hade nått nollpunkten. På folkmordsmuseet, Kigali Genocide Memorial Centre, berättas om denna tid. Då jorden var lika djupt röd, regnmolnen lika tunga – men då alla talade franska och Interahamwe, landets machetebeväpnade milis, patrullerade gatorna. Propagandaradion hetsade hutuer att delta i massakerna på tutsier och vägspärrar förvandlades till avrättningsplatser. Den etniska beteckningen i ID-handlingarna var skillnaden mellan liv och död.

Kolonial splittring

Rwandas majoritetsgrupp hutu och minoritetsfolk tutsi, är egentligen väldigt lika. Forskare talar i dag snarare om två sociala klasser, än om två etniska grupper. Jordbruksfolket hutu och boskapsherrarna tutsi. De delar språk, religion och kultur och det förekom förr, liksom nu, giftermål över gränserna. Skillnaderna som fanns mellan dem blev tydligare då Rwanda efter första världskriget hamnade under belgiskt styre. Tutsierna, som delvis utgjorde landets överklass, favoriserades och splittringen blev ännu mer påtaglig då belgarna införde ID-kort där invånarnas folkgruppstillhörighet framgick.

Systematisk diskriminering

När självständighetens vindar svepte över den afrikanska kontinenten förändrades styrkeförhållandena i landet. De första massakerna på tutsier inträffade 1959 och vid självständigheten några år senare satt hutunationalisterna vid makten. Rollerna var nu ombytta, hutuerna fick alla privilegier och tutsierna diskriminerades systematiskt. Under de årtionden som följde dödades tiotusentals tutsier och flera hundra tusen flydde. I grannlandet Uganda grundades 1987 RPF (Rwandan Patriotic Front) av exil-rwandier, en av dess ledare var Paul Kagame – dagens president i Rwanda.

Ökande spänningar

Åren före folkmordet ökade spänningarna ytterligare mellan hutuer och tutsier, Rwandas ekonomi var på fallrepet, arbetslösheten hög och president Juvénal Habyarimana var politiskt försvagad. 1990 inledde RPF ett gerillakrig mot Rwanda och endast med hjälp av franskt understöd kunde Habyarimana driva tillbaka RPF. Tre år senare, 1993, undertecknas ett fredsavtal mellan RPF och Rwandas regering.

Enligt avtalet skulle en bred samlingsregering bildas, de väpnade rebellstyrkorna skulle integreras i armén och flyktingarna skulle få återvända hem. Hutuextremister i landets ledning var besvikna. FN satte in en fredsbevarande styrka för att övervaka avtalet, men trots det fortsatte vapenleveranserna till regeringen, främst från Frankrike, Kina, Egypten och Sydafrika. Inte heller propagandaradion tystnade och unga arbetslösa män rekryterades till milisgruppen Interahamwe. Trots att FN-generalen på plats, Roméo Dallaire, vid flera tillfällen bad om utökat mandat för att kunna undersöka påstådda vapengömmor avslogs varje sådan ansökan från FN-högkvarteret i New York. Månaderna och veckorna före folkmordet förekom flera våldsyttringar och oron steg.

Folkmord

Den 6 april 1994, hade presidentens plan gått in för landning i Kigali när det sköts ner. Alla ombord, inklusive president Habyarimana, dödades. Vem som låg bakom attentatet har aldrig blivit utrett, men hutunationalisterna gav genast RPF skulden. Händelsen blev startskottet på det ett hundra dagar långa folkmordet. Bland de tidigaste offren var flera kända oppositionspolitiker, bland dem premiärministern och hutun Agathe Uwilingiyimana. När sedan tio belgiska FN-soldater kidnappades, torterades och dödades, drog Belgien tillbaka sina soldater. Kvar fanns en liten, illa utrustad FN-styrka.Barrikader och vägspärrar sattes upp runt om i hela landet. ID-korten som angav rwandiernas folkgruppstillhörighet, gjorde det lätt för milisen att sortera ut dem som skulle dödas. De flesta höggs ihjäl med machete. Många tutsier och oppositionella hutuer, tog sin tillflykt till kyrkor och skolor där de trodde att de var säkra. Istället förvandlades dessa till dödsfällor då milisen först kastade in granater och sedan systematiskt sköt eller högg ihjäl de överlevande. 

I maj beslutade FN att skicka en förstärkning till Rwanda, men medlemsstaterna var ovilliga att bidra med soldater. Istället påbörjades den franskledda missionen Opération Turquoise i slutet av juni. Mandatet var att sätta upp en humanitär skyddszon i sydvästra Rwanda, men med bakgrund av Frankrikes starka koppling till Habyarimanas regim har Opération Turquoise också kritiserats. Dödandet upphörde inte och flera högt uppsatta hutunationalister sägs ha flytt ut ur landet via den skyddade zonen.

Parallellt med folkmordet återupptogs inbördeskriget. I mitten av juli hade tutsirebellerna intagit huvudstaden, hutuextremisterna hade flytt och en fred blev möjlig.

Rättskipning och försoning

Det finns ingen exakt siffra på antalet dödade, men mellan 800 000 och en miljon människor mördades under dessa tre månader, de flesta av dem tutsier och oppositionella hutuer.

Fyra år efter folkmordet förkunnades den första folkmordsdomen vid den FN-stödda domstolen ICTR (International Criminal Tribunal for Rwanda). Fram till 2014 har drygt 70 misstänkta prövats vid ICTR, som förlagts till Rwandas grannland Tanzania. Tolv av de misstänkta har friats. Men ICTR har endast prövat de högst ansvariga, ledarna och planläggarna, för folkmordet. I Rwanda har man satt upp traditionella bydomstolar gacaca – för att pröva de andra, de som deltog i dödandet och plundringarna. Landet har också fört en aktiv politik för försoning där den Nationella försoningskommissionen (National Unity and Reconciliation Commission) och flertalet enskilda organisationer varit drivande. 

 

Text: Görrel Espelund, frilansjournalist och författare (2014)

Läs också: