Kambodja
S-21: Dödens högkvarter
av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Tusentals kambojaner spärrades in i röda khmerernas ”säkerhets- och omskolningscentra”. Det mest fruktade var säkerhetspolisens högkvarter, S-21. Alla som fördes hit var anklagade för politiska brott och skulle dödas efter förhör. Av de omkring 14 000–20 000 människor som hamnade på S-21, tros bara sju ha överlevt.
Demokratiska Kampuchea hade i princip inga fängelser. Däremot fanns närmare 200 ”säkerhets- och omskolningscentra”. Här internerades många tusen kambodjaner fastkedjade, på svältransoner utan tillgång till sjukvård, toaletter eller hygien. Under de första åren, fram till 1977, tycks planerna på omskolning av fångarna fortfarande ha varit seriösa. Idén kom från Kina och det kunde förekomma att fångar som visat prov på gott uppförande och arbetat hårt frigavs. Men redan då var dödligheten hög och efter 1977 var det mycket få fångar som överlevde. Fängelset blev i praktiken ett dödsstraff med viss fördröjning. Tortyr förekom ofta. Vanliga skäl för att hamna i fängelse var stöld, utomäktenskapliga förbindelser och, kanske allra vanligast, ”omstörtande uttalanden”, det vill säga kritik av regimen, dess politik eller lokala beslutsfattare. Försök att dölja sitt tidigare yrke eller en vistelse i utlandet kunde också leda till fängelse. Hustrur och barn till fångar mördades också systematiskt, oavsett om de gjort sig skyldiga till något eller ej.
Omfattande dokumentation
Den mest beryktade interneringsanstalten var S-21, kodnamn för de röda khmerernas säkerhetspolis (Santebal) högkvarter. Vid S-21 bedrevs från sommaren 1976 huvuddelen av verksamheten i en före detta skola, Tuol Sleng, belägen i en förort till Phnom Penh. Hit skickades fångar för att tvingas bekänna. Framför allt spärrade man här in de flesta av de medlemmar av kommunistpartiet som rensades ut. S-21:s chef var den tidigare skolläraren Kang Keck Ieu (Kaing Guek Eav), känd under sin revolutionära pseudonym ”Duch”.
Det beräknas att över 14 000 människor passerade genom S-21 mellan 1975 och 1979. Av dem tros bara sju personer ha överlevt. År 1977 gjorde man avrättningsplats av en kinesisk begravningsplats vid Choeung Ek sydväst om Phnom Penh. Där dödades dagligen mellan några tiotal och över 300 personer. Fångar med högre rang avrättades i själva Tuol Sleng.
Alla fångar vid S-21 anklagades för politiska brott och alla skulle dödas. Men först skulle de tvingas avlägga en fullständig bekännelse. Även om mycket få före detta fångar eller anställda vid S-21 berättat om sina upplevelser finns en omfattande dokumentation som personalen upprättade.
Underrättelsetjänstens chefer bestod liksom de röda khmerernas högsta ledning mest av intellektuella. Många var, liksom Duch, före detta skollärare men de flesta anställda var outbildade och ofta mycket unga – många under 20 år.
Dödade alla efter förhör
S-21 skulle skydda partiets högsta ledning. Det gjorde man framför allt genom att döda alla fångar sedan man hade avtvingat dem bekännelser som stämde överens med partiets misstankar mot dem. De fångar som hade lägre rang satt fastkedjade i klassrum, förbjudna att tala med varandra. Många fångar dog innan de hann förhöras. I en del fall visste varken fången eller förhörsledaren vilka brott den anklagade förväntades erkänna.
I och med att fången hade blivit arresterad betraktades han dock som skyldig. Förhörsledarens uppgift var att rättfärdiga domen genom få fången att bekänna sina brott och ange medbrottslingar. Att ange medbrottslingar var ett krav som ställdes på alla fångar. Många arresterades troligen bara för att de skulle ange ”rätt” personer. Tortyr var vanlig bland annat i form av slag, sparkar och elchocker. Tortyroffren dog ofta.
De röda khmerernas förhörsmetoder anses likna dem vid de sovjetiska skådeprocesserna (även om det inte var fråga om några offentliga rättegångar) och metoderna från kinesiska partiutrensningar och omskolningskampanjer. De brukade dock mer våld än sina förebilder. Under de år de röda khmererna satt vid makten hölls verksamheten vid S-21 strängt hemlig och vakterna fick inte tala ens med fångarna.
