Frågor och svar
Rasbiologi

Sverige har under lång tid haft många vetenskapsmän som bidragit till teorierna om att det finns olika mänskliga raser. Carl von Linné delade 1758 in mänskligheten i fem olika raser, som han kallade varieteter: Americanus, Europaeus, Asiaticus, Afer och Monstrosus. De olika varieteterna hade alla enligt Linné olika egenskaper och mest framstående var förstås undergruppen göterna inom varieteten Europaeus, det vill säga svenskarna. Linnés arbete användes av senare forskare för att understryka att rasforskning var en särskilt svensk angelägenhet.

Under 1800-talet arbetade svenska arkeologer och biologer för fullt med att hitta de rasbiologiska bevisen för att Sverige var utgångspunkten för den högsta av alla raser, germanen. Anders Retzius, professor i anatomi, samlade under 1830- och 40-talen in kranier från Europa och skapade ett ”skallindex” där mänskligheten delades in i ”kortskallar” och ”långskallar”. Svenskarna var långskallar och dessa var högre stående än kortskallarna.

1910 bildas Svenska sällskapet för rashygien och 1922 startade det Svenska rasbiologiska institutet sin verksamhet efter att representanter för alla partier i riksdagen hade motionerat om frågan. Syftet var att vetenskapligt arbeta för att bevara den svenska folkstammen och dokumentera det svenska folket.