Forum för levande historias överintendent Eskils Francks tal vid den officiella ceremonin på Raoul Wallenbergs torg.
Varmt välkomna till Förintelsens minnesdag 2010!
I år är det 65 år sedan portarna öppnades till förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
65 år – är det då dags att pensionera högtidlighållandet av denna minnesdag?
Det sägs ibland att det råder en trötthet kring berättelsen om Förintelsen. En undersökning som nyligen genomförts av Forum för levande historia visar att så inte är fallet.
Eleverna är kunskapsintresserade och lärarna menar att Förintelsen är en av de bästa utgångspunkterna för samtal om värderingar, moral och etik.
Vi skall inte och får inte pensionera högtidlighållandet av denna minnesdag!
Vi har en skyldighet att även fortsättningsvis levandegöra minnet!
Vi ska göra det för att hålla fram vad som sker
- när maktmässigt självsvåld krossar demokratins spelregler
- när systematiskt förakt för grupper sätts i högsätet av staten själv och dess företrädare
- när all humanitet och medkänsla spolas undan
Vi har en skyldighet att även fortsättningsvis levandegöra minnet
- av vördnad för alla de miljoner som fick sätta livet till av det enda skälet att de ansågs tillhöra fel grupp eller fel sort: judar, romer, homosexuella, handikappade, Jehovas vittnen och politiskt oliktänkande
- av respekt för de överlevande från Förintelsen som fortfarande finns ibland oss
Vi ska också se det som en möjlighet när vi högtidlighåller denna dag genom att
- mobilisera oss alla till den absoluta övertygelsen att ett sådant samhälle vill vi aldrig se bli verklighet i vårt eget land
- påminna varandra att vi vill leva i ett samhälle där varje människa har ett värde i sig själv, och där hon får tänka, tycka, säga och tro vad hon vill så länge hon ger utrymme för andra att göra likadant.
Vi kallar det tolerans eller ännu hellre bejakelse av mångfald.
Årets minnesdag vill visa på en strimma av hopp mitt i all djävulskap. Vi vill ge en bild av människor som gjorde motstånd med risk för sitt eget liv och i en del fall även fick plikta med det. Vad som i varje enskilt fall drev dem är svårt att säga. Men jag tror det fanns en gemensam nämnare: när det kom till kritan kände de att de inte hade något val. Kraften i medkänslan gjorde det nödvändigt.
Vi lyfter fram de 10 svenska medborgare som ingår i skaran av ”Righteous among the nations”, en utmärkelse som Yad Vashem i Jerusalem, forsknings centret och minnesmuseet över Förintelsen, tilldelar sådana som efter noggrann prövning visat sig ha gjort livräddande insatser för Förintelsens offer utan att kalkylera kring det personliga pris de kunde få betala och ibland också fick betala.
Dessa svenska medborgare var:
Per Anger. Lars Berg, Ivan Danielsson, Elisabeth Hesselblad, Elow Kihlgren, Nina Langlet, Valdemar Langlet, Erik Myrgren, Erik Perwe och Raoul Wallenberg.
Deras agerande gör skillnad – i första hand för dem som räddades. Vi har förmånen att ha en av dem bland oss här idag: Kate Wacz. Men också som uppfordrande förebilder att våga något för en annan människa. Det innebär att kliva ur betraktarrollen som i sin skenbara passivitet och ansvarsbefrielse bekräftar, legitimerar och stödjer det som sker, och istället gå ut på den riskabla spelplanen där kampen om människovärdet utspelas.
I en demokrati är alla per definition ute på denna spelplan. Demokratins signum är delaktighet. Och innan vi ens kommer i närheten av att agera hjältemodigt som dessa 10 kan vi inspireras och inspirera varandra att ta detta medborgerliga ansvar på allvar. Kanske är det ett av de mest konstruktiva sätten att aktivera det som Förintelsens minnesdag vill påminna oss om.
Eskil Franck
Överintendent
