Jasenko Selimovic tal Förintelsens minnesdag 2010
Jesenko Selimovic tal på den officiella ceremonin för Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm 27 januari 2010.
Ärade ministrar, representanter från riksdagen, ambassadörer från andra länder, landshövding, representanter från Stockholms stad, överlevande, kära vänner och gäster,
När vi idag försöker uppmärksamma dagen då man öppnade portarna till Auschwitz gör vi det i en besvärlig tid. Överlevande från Förintelsen blir allt färre och det personliga vittnesmålet med sin oerhörda kraft, har inte så många företrädare längre. Tiden och distansen gör också att denna dag är, tyvärr, för många utanförstående människor en abstrakt idé som de inte längre har ett levande förhållande till. Samtidigt bevittnar vi andra oroande tendenser. Högerextrema krafter är på frammarsch och på vänsterkanten finns partier som inte tar avstånd från terrororganisationer. Fakta om Förintelsen förnekas och förvrängs och kunskap om andra folkmord, de kommunistiska, har knappast hittat väg in i det allmänna medvetandet. Antisemitism, främlingsfientlighet, islamofobi och kommunistiska idéer har blivit allt mer romantiserade och därmed svåra att stoppa med förnuftets hjälp. Denna process har samtidigt fått en annan konsekvens också: ett förflyktigande och en inflation av begreppen. I tid och otid hörs anklagelser om islamofobi, antisemitism, främlingsfientlighet och personen som stoppas för fortkörning kan tala om ”Gestapometoder” för att citera professor Bauer. Vikten, betydelsen och allvaret minskar och dessa allvarliga företeelser, brott och händelser förflyktigas, tas inte på allvar och missbrukas.
Denna olyckliga utveckling tvingar oss att åter formulera vikten och betydelsen av minnet, av ceremonier som denna, och tvingar oss att ifrågasätta de gamla icke längre fungerande schablonerna och meningarna rörande minnet eftersom de uppenbarligen inte längre har någon kraft. Det är viktigt att göra det, för lyckas vi inte på nytt förmedla betydelsen av denna dag kommer allt fler judar att med rätta leva i en rädsla för antisemitism, och allt fler invandrare att känna att samhället har vänt dem ryggen. Det gäller att ge minnet en ny kraft och denna omstart måste alltid börja med ifrågasättandet av det gamla. Vi måste tänka över och igen formulera ett bra svar på frågan varför vi ska minnas och varför ska vi uppmärksamma dessa brott. Det gamla svaret brukar heta: för att med hjälp av det förflutna förebygga framtida upprepningar. Problemet är att detta inte stämmer, eller rättare sagt inte stämmer på det sättet vi vill. Minnet av Förintelsen, denna oerhörda tragedi för det judiska folket, hjälpte oss inte att förebygga Srebrenica eller Rwanda. Och samma minne förebygger uppenbarligen inte antisemitism, främlingsfientlighet och andra vidrigheter vi bevittnar.
Anledningen att minnet inte hjälper oss att förebygga upprepningen är att detta resonemang förutsätter en cyklisk förståelse av historien i vilken händelser återkommer i ett mer eller mindre regelbundet mönster. Men det gör de inte. Det kan i och för sig vara så att minnet hjälper oss att inte upprepa ett misstag, men problemet är att det aldrig är ett likadant misstag som återkommer. Ondskan dyker alltid upp i ett nytt sammanhang under oigenkännliga former. Kunskapen om det förflutna är helt enkelt inte tillräckligt vaccin mot ondskan. För kunskapen om Auschwitz kanske förebygger ett nytt Auschwitz, men inte ett nytt Srebrenica eller Rwanda.
Det andra problemet med metoden att med hjälp av det förflutna dra slutsatser om nutid eller framtid är att saker inte är jämförbara på det sättet man försöker jämföra de. Auschwitz är svår att jämföra med någonting annat, och Hitlers koncentrationsläger är definitivt inte samma sak som Guantanamo. Att jämföra dessa saker är att göra en logisk saltomortal, som tyvärr ett antal skribenter gör.
Slutligen ska man vara medveten om att minnet inte alltid är den bästa sängkamraten. Minnet hjälper oss mycket när det är bearbetat men det kan vara också vår fiende när det inte bearbetas och ”inte vävs in i samhällskroppen”, såsom professor Bauer formulerar det.
Så varför ska vi minnas och på vilket sätt borde vi uppmärksamma sådana här dagar då?
Som jag ser det måste vi minnas av tre anledningar.
1) Vi ska minnas för att erkänna det lidande som människor som har upplevt det har erfarit. Att inte göra det vore att kränka dem igen. Det betyder också att vi andra ska leva vidare utan skam, och försöka minska det svek som vi utsatte dessa människor för. Forskare som har forskat om folkmord har konstaterat att vi sällan saknar kunskap om folkmord såsom vi påstår i efterhand, att länderna och dess regeringar, och oftast också allmänheten, vet exakt vad det är som pågår, att ”early warning system” brukar fungerar för det mesta, och att resurserna inte brukar fattas. Vad som fattas är viljan att hjälpa. Att minnas detta är att både erkänna lidande som dessa människor lidit och erkänna att vi var passiva när vi borde ha agerat. Sveket mot judar i andra världskriget gör oss ständigt påminda om detta.
2) Det andra anledningen för att vi ska minnas är att vi därigenom sprider en uppfattning om att grymheter och brott inte får relativiseras, att bara en sanning kan råda om hur skändligheter har begåtts och att lidande inte får förtigas, förvridas, relativiseras och förvrängas. På så sätt skapar vi en ordning där det finns rätt och fel, ont och död, människor som lider och gråter, och på så sätt lär vi oss vad människor är kapabla till och därför också vad vi är kapabla till och därmed skapar en moralisk kompass nödvändig för orientering. Men trots att jag hyser en viss tilltro till möjligheten att orientera sig i det tillåtna, möjliga och önskvärda måste jag säga att riktningen som den kompassen visar kan lätt negligeras. Det finns fortfarande länder, grupper och individer som förnekar Förintelsen och länder och grupper som utan att förneka det negligerar dess betydelse. Jag ska också tillägga att folkmordet på judar inte är ett undantag i förnekelsesammanhanget. Debatten om kommunismens brott och upplysningen om dessa som har förts i Sverige är ytterligare ett exempel på hur mycket kan man opponera sig kunskapen och upplysningen om dessa vidrigheter.
3) Slutligen tror jag att vi måste minnas för att kunna foga minnet som en byggsten i den värld vi försöker skapa. Minnet är för skört för att användas som vapen mot ondskan, för flyktigt för att vara ett membran och för abstrakt för att kunna bli ett vaccin mot ondska. Dessutom, när solidariteten med offren tar slut med tiden och distansen, ersätts den solidariteten med en känsla av dunkel skuld eller i värsta fall av likgiltighet. Missuppfatta mig inte. Här är det naturligtvis inte frågan om dem som försvann i Auschwitz, Halabdja eller Foca. Men kanske redan om de som försvann i belgiska läger i Kongo, om nu någon överhuvudtaget minns att dessa läger fanns. Därför bör minnet användas som ett kitt med vars hjälp vi fogar ihop vår värld och dess institutioner, och på det sättet institutionaliserar minnet i dess praktiska konsekvenser. EU skulle aldrig ha blivit en verklighet om vi inte möjliggjorde att minnet av vad som hände i Auschwitz flyter i dess blodomlopp och mänskliga rättigheter skulle aldrig ha blivit en del av Europas konstitution om inte minnet av den förnedring som människor som satt i koncentrationsläger fogades in i våra lagar. Bara så kan vi säga att vi har lärt oss läxan, skapat någonting beständigt som kommer att verka även efter att minnet har bleknat. Endast så kan vi säga att vi försökte göra vårt bästa för att de som dog och led inte gjorde det förgäves. Och endast så kan vi säga att, i den mån en mening kan ges till något så banalt och definitivt som döden, att vi gav en mening till dessa tragedier.
